To be myself completely I just have to let you go

Detta är troligtvis det sista blogginlägget jag gör. Jag saknar behov av att uttrycka mig, twitter duger bra. Det sista jag ska skriva om är dock denna "Kony 2012" film som blossade upp för en vecka sedan, jag har nu tittat på den (jag vet lite seg) och jag fällde en tår i slutet av filmen. Den var så sorglig. Då tänker ni säkert för att Joseph Kony är ett rövhål och ja förvisso men snälla alla läsare, när en organisation vill sälja någonting till er låt era varningsklockor ringa på högsta volym. Jag vet att jag är en skeptiker, en cyniker om ni så vill. Sen blossar det upp någon bloggare som säger att man måste vara källkritisk och så blir alla att tycka att "Kony 2012" inte var så bra som de tyckte från början. Herregud, gottfolk skärp till er lite i alla fall. Om ni nu ska dela Kony så innan ni gör det fundera i alla fall på frågan varför ska jag göra detta? Bryr jag verkligen mig? Och om jag gör det är det då rätt att endast dela med sig detta på facebook eller twitter, eller är jag bara en Marcus Birro i en mindre känd version? Jag blir så matt, att jag ramlar av stolen. Sedan det här med orakade armhålor som verkar vara det senaste grejen på facebook, HERREGUD det är nästan så att jag vill slänga in handduken och säga tack för mig. Vad fan är detta? Gör någonting vettigt med er tid istället, jag skiter fullständigt i om någon har en orakad armhåla det får mig inte att känna något mer än förakt för den jävla tid det tagit att fota sin jävla armhåla. Skriv lite blogginlägg försök lära era motståndare någonting istället. Sprid ert budskap på facebook och twitter istället för att tro att ni förändrar någonting bara genom att säga "här är min produkt, köp den", jag blir bara matt. Just det angående den där bloggen som tyckte att man måste vara källkritisk, för helvete vad är det för jävla trams. När vi är på sociala medier så skiter vi väl i om vi är korrekta. DET ENDA MAN BEHÖVER VARA ÄR SJÄLVKRITISK. Jag försvinner tills den dagen då vi alla har kommit underfund med att ingen jävel har rätt och när vi slutat försöka bevisa motsatsen för varandra, för jag orkar verkligen inte med detta "Kony 2012" samhället som råder på internet (och så orkar jag inte skriva heller)

Brev till 10:e våning

Februari är en mur av våt betong där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö. Ungefär så kan jag beskriva denna månad som. Nu är det inte många månader kvar på min utbildning och när jag började detta projekt för tre år sedan så hade jag hoppats att många ångestmoln och frågetecken hade försvunnit. Det verkar de inte göra och för var dag som går och för varje minut som tickar iväg likt en uppskruvad speldosa växer sig molnen starkare. Tre år av mitt liv där människor kommit och gått, människor som jag saknar och människor jag kommer sakna. Är detta det ni brukar kalla utveckling, i så fall är det något jag aldrig velat vara med om utan den har snarare skett omedvetet parallellt med det jag har trott är utveckling. Under vissa tider av dessa tre år kunde jag fått stoppa tiden, eller låtit någon trycka ner bromspedalen och skrikit stopp. Men jag har alltid envisats med att stampa på gaspedalen och detta trots att jag vet att jag inte kan hantera den. Detta för farten och upptäcktslusten i vad som döljer sig bakom sekunden jag inte kan se. Nu börjar bilen ta sig mot sin slutgiltiga destination och det är här nu när jag står på exakt samma fot som när jag började för snart tre år sedan så måste jag välja att antingen gasa jag igen eller säga tack för turen jag kliver av här. Men innerst inne vet jag nog att det är omöjligt, jag blev nog fartblind någonstans där i mitt tvivel, det är nog det jag både tycker om och ber om ursäkt för så här när en ny dag gryr.

Beväpna dig med vingar

Nu var det återigen ett tag sen jag skrev här, men det kommer lite då och då. Har nog inte samma behov längre att uttrycka mig om så mycket längre, vilket kanske är tråkigt. Jag skulle aldrig heller kunna ha en sån där blogg om vad jag gör om dagarna, ibland försöker jag men känner mig illa till mods av sånt. Jag vet vad jag hade skrivit om idag om jag vore 4 år yngre. Då hade jag nog skrivit om LCHF men fan jag är för gammal för sånt där. Eller jag ska ge er alla mina få läsare, ni må vara få nu för tiden men jag gillar er ska ni veta. Jag säger som Henrik Berggren en gång så vist sade "jag vill hellre påverka få människor väldigt mycket än många människor väldigt lite". Men jag vill egentligen inte påverka någon i alla fall inte här, jag har inte det behovet längre tyvärr men om jag skulle ha det så skulle ett sådant inlägg kunna se ut så här. Pop-vetenskap är en term som används för alla den skit som kändisar slänger ur sig. Ni vet Zytomierska, Blondinbella, Uneståhl och alla andra. All denna skit som sprids tror jag har två mål; det ena är att tjäna så mycket pengar som möjligt och det andra att framställa sig som en bättre person än vad man egentligen är. Varför kan jag tycka detta är fel, de här böckerna fungerar ju? Folk köper de ju och säger att det funkar. Min mamma var en av de tills jag råkade säga att det var skit (jag vet ibland är jag en douchebag), det hon läste var i och för sig Mia Törnblad. Man får aldrig glömma placebo, aldrig någonsin. Man kan ju faktiskt få vad som helst att funka som vad som helst, allt man behöver göra är att intala sig att det funkar. Men varför är sådan här Pop-psykologi så farlig? Jag tycker att en idrottspsykolog vid namn Magnus Lindvall förklarar det ganska bra. Han gör liknelsen med ett punkterat cykeldäck som du hela tiden pumpar in mer luft i för att cykeln ska gå att använda. Till sist kommer du inte orka och ju mer luft du pumpar i desto större blir hålet, till slut kommer du köra på fälgen (heter så när det handlar om cyklar?). Tänk er då att det finns människor som utger sig för att vara cykelreparatörer men istället för att erbjuda dig ett nytt däck eller laga det gamla så ger den dig en ny pump (det här är min egen liknelse, jag är rätt nöjd). Under tiden du cyklar runt och pumpar in mer luft för att kunna ta dig framåt så förlorar du tid när allt du egentligen behöver är ett nytt däck eller ännu simplare laga hålet. Med andra ord desto mer folk tror på dessa Pop-vetare så spiller de tid då de istället kunde reda ut felet och må bra. Vad det gäller dessa pop-vetare så borde vi nog antingen börja vara lite mer kritiska kring dem och börja ifrågasätta lite mer. Man är inte dryg eller jobbig bara för att man ifrågasätter saker, det är nog snarare precis tvärsom. Hade någon sagt till Katrin eller någon annan pop-vetare att det de gör kanske borde backas upp lite mer så kanske (är inte helt säker) så hade de sluppit att en ung man i 22-års åldern skrev detta inlägg, till läsare som han inte har en aning om vilka de är. Jag tror ju dock inte att de bryr sig om mig och inte om dig heller du som läser detta och det är så jag bygger hela min tes kring pop-vetenskap. Och för att ge er något något avslutande råd så kanske detta "Jag respekterar tron, men tvivlet är det man blir bildad av." Wilson Mizner "Tvivlet är vishetens början." René Descartes Med andra ord ni behöver inte kliva upp varje morgon och le i badrumsspegeln för att dagen ska bli bra, Det har ingen betydelse när dagen summeras. Vi kommer oftast vara tillbaka där vi började dagen och som jag ser det så är det allt som räknas. Ni som inte trodde jag hade det i mig längre "Välkomna till Marnäs Torg"

I thought you said summer's going to take the pain away

If I could make the world as pure And strange as what I see I put you in the mirror I put in front of me

Det är dar som de här som förföljer mig vart jag än går

Ja, det var ett tag sedan jag skrev något här ser jag. Ibland glömmer jag bort att jag har en blogg och det är nog det sannaste sanningen jag kan skriva om varför jag inte uppdaterat den på länge. Jag orkar inte skriva vad jag har haft för mig för det minns jag inte. Har i alla fall kommit igång med c-uppsatsen som skrivs tillsammans med en kamrat och handlar om klubbkultur, den ska spetsas till om några veckor och kanske kan jag skriva mer då. Snart ska jag åka på möte (som vanligt), supersegt men hoppas att de bjuder på frukost (det brukar de göra på förbundet). Efter det ska jag hem och käka och klämma igenom några forskningsartiklar innan jag sätter mig på vagnen och dagens träning. Fullspäckad dag med andra ord. Imorgon och tisdag kör jag arbete och på onsdag är det tillbaka till skolbänken och så ser det ut de kommande veckorna. Finner mig alltför ofta sittandes och läsa träningslära vilket jag börjar tycka är sjukt intressant. Jag skulle aldrig våga kalla mig kunnig inom detta område då jag är inte tillräckligt ung längre för att veta allting.

Saknad kan man lära sig att leva med ibland genom en iskall vinter

Tänkte mest skriva ett inlägg för att skriva något. Jag är ganska dålig på att göra saker framför datorn och ni som jag spelar worfeud med ber jag om ursäkt för jag är så seg. Idag har det varit sol och relativt skönt ute, snart kommer våren och sommaren, sen hösten och vintern igen. Jag vet inte vad jag ska skriva om kanske bara ska skriva lite bokstäver som bildar ord som blir till meningar men utan mening. Livet snurrar på i vanlig takt och på måndag gör jag mitt första riktiga arbetspass för i år. Måste söka CSN och kurser till nästa höst. Som det ser ut just nu så kommer det inte bli någon avancerad utbildning i göteborg. Jag funderar på att söka idrottspsykologiprogramet i Lund bara för att se om jag kommer in men jag vet inte om jag kommer gå även om jag kommer in. Sen har jag min bakplan i bakhuvudet som jag kör på annars. Jag funderar rätt mycket på vad jag ska göra, det är bara svårt att göra allt eftersom man måste ha pengar. Hade jag fått så hade jag pluggat hela livet tror jag. Det här är det bästa som finns speciellt som det inte finns så mycket pengar inom det området jag vill jobba. Jaja, framtiden kommer ju varje sekund och varje sekund jag får göra det här som jag trivs med är jag ytterst tacksam och jag lovar det är något att sträva mot.

Nu när jag tagit beslutet är jag lugn

Just nu så håller jag på att titta på Boys don't cry som går på tv. Jag är troligtvis världens sämsta filmtittare, för jag orkar typ hålla koncentrationen i 20 minuter när jag kollar på film. De flesta filmerna är för dåligt skrivna för att kunna tränga sig igenom år av cynism och kritiskt tänkade. Det är inte så att jag avskyr film, jag har sett mycket bra, men oftast är det bara vissa delar av en film som är bra. Jag ska inte gå igenom detta, jag brukar bli så obstinat när jag pratar film. Men det finns scener i en del filmer som är så fruktansvärt bra och det första scenen som ploppar upp i mitt huvud är slutet på den animerade australiensiska filmen Mary & Max, då grät jag som ett barn (fast det gör jag nästintill alltid när jag ser på film). Jag antar att det är därför människor ser på film och i avslappningssyfte. Det kanske är där jag har problem, jag kan inte slappna av framför film, jag måste alltid vara med. Böcker går bättre där kan man tillåta sig själv att flyga iväg. Innehållet i en bok är egentligen irrelvant det är världen man skapar från den som är det magiska. Skitsamma det var inte det jag skulle skriva om. Idag tog jag tag och mailade mitt förflutna och inser hur jävla duktig jag har blivit på att formulera mig så att läsaren måste agera med empati. Jag tycker alltid man ska sträva efter att öppna empatikanaler för det gör det svårare att förkasta mina behov. Det jag gjorde var att mailade ett universitet som jag en gång läste på för att få reda på lite saker. Jag är jävligt bra känner jag, jag har väldigt svårt att se att de någon ska kunna läsa det mailet och stämpla det som nonsen. Jag är förbannat duktig nu för tiden. Jag har bara som sagt ett halvår kvar på min utbildning sedan har jag en kandidatexamen i idrottsvetenskap (som jag typ drömt om sen jag var 16 år men det inlägget sparas tills sista veckan) och jag kan se hur mycket jag kan bidra med min kunskap överallt i detta samhälle, och då menar jag verkligen överallt. Jag har dessutom skaplig erfarenhet av att jobba med människor på daglig basis och jag har lagt upp en plan. Men den tänker jag inte delge någon än. Men jag vet åt vilket håll jag ska gå åt när detta halvår är över och som en liten pojke i förstora skor en gång sade "jag ska nog lyckas!".