Brev till 10:e våning

Februari är en mur av våt betong där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö. Ungefär så kan jag beskriva denna månad som. Nu är det inte många månader kvar på min utbildning och när jag började detta projekt för tre år sedan så hade jag hoppats att många ångestmoln och frågetecken hade försvunnit. Det verkar de inte göra och för var dag som går och för varje minut som tickar iväg likt en uppskruvad speldosa växer sig molnen starkare. Tre år av mitt liv där människor kommit och gått, människor som jag saknar och människor jag kommer sakna. Är detta det ni brukar kalla utveckling, i så fall är det något jag aldrig velat vara med om utan den har snarare skett omedvetet parallellt med det jag har trott är utveckling. Under vissa tider av dessa tre år kunde jag fått stoppa tiden, eller låtit någon trycka ner bromspedalen och skrikit stopp. Men jag har alltid envisats med att stampa på gaspedalen och detta trots att jag vet att jag inte kan hantera den. Detta för farten och upptäcktslusten i vad som döljer sig bakom sekunden jag inte kan se. Nu börjar bilen ta sig mot sin slutgiltiga destination och det är här nu när jag står på exakt samma fot som när jag började för snart tre år sedan så måste jag välja att antingen gasa jag igen eller säga tack för turen jag kliver av här. Men innerst inne vet jag nog att det är omöjligt, jag blev nog fartblind någonstans där i mitt tvivel, det är nog det jag både tycker om och ber om ursäkt för så här när en ny dag gryr.

Beväpna dig med vingar

Nu var det återigen ett tag sen jag skrev här, men det kommer lite då och då. Har nog inte samma behov längre att uttrycka mig om så mycket längre, vilket kanske är tråkigt. Jag skulle aldrig heller kunna ha en sån där blogg om vad jag gör om dagarna, ibland försöker jag men känner mig illa till mods av sånt. Jag vet vad jag hade skrivit om idag om jag vore 4 år yngre. Då hade jag nog skrivit om LCHF men fan jag är för gammal för sånt där. Eller jag ska ge er alla mina få läsare, ni må vara få nu för tiden men jag gillar er ska ni veta. Jag säger som Henrik Berggren en gång så vist sade "jag vill hellre påverka få människor väldigt mycket än många människor väldigt lite". Men jag vill egentligen inte påverka någon i alla fall inte här, jag har inte det behovet längre tyvärr men om jag skulle ha det så skulle ett sådant inlägg kunna se ut så här. Pop-vetenskap är en term som används för alla den skit som kändisar slänger ur sig. Ni vet Zytomierska, Blondinbella, Uneståhl och alla andra. All denna skit som sprids tror jag har två mål; det ena är att tjäna så mycket pengar som möjligt och det andra att framställa sig som en bättre person än vad man egentligen är. Varför kan jag tycka detta är fel, de här böckerna fungerar ju? Folk köper de ju och säger att det funkar. Min mamma var en av de tills jag råkade säga att det var skit (jag vet ibland är jag en douchebag), det hon läste var i och för sig Mia Törnblad. Man får aldrig glömma placebo, aldrig någonsin. Man kan ju faktiskt få vad som helst att funka som vad som helst, allt man behöver göra är att intala sig att det funkar. Men varför är sådan här Pop-psykologi så farlig? Jag tycker att en idrottspsykolog vid namn Magnus Lindvall förklarar det ganska bra. Han gör liknelsen med ett punkterat cykeldäck som du hela tiden pumpar in mer luft i för att cykeln ska gå att använda. Till sist kommer du inte orka och ju mer luft du pumpar i desto större blir hålet, till slut kommer du köra på fälgen (heter så när det handlar om cyklar?). Tänk er då att det finns människor som utger sig för att vara cykelreparatörer men istället för att erbjuda dig ett nytt däck eller laga det gamla så ger den dig en ny pump (det här är min egen liknelse, jag är rätt nöjd). Under tiden du cyklar runt och pumpar in mer luft för att kunna ta dig framåt så förlorar du tid när allt du egentligen behöver är ett nytt däck eller ännu simplare laga hålet. Med andra ord desto mer folk tror på dessa Pop-vetare så spiller de tid då de istället kunde reda ut felet och må bra. Vad det gäller dessa pop-vetare så borde vi nog antingen börja vara lite mer kritiska kring dem och börja ifrågasätta lite mer. Man är inte dryg eller jobbig bara för att man ifrågasätter saker, det är nog snarare precis tvärsom. Hade någon sagt till Katrin eller någon annan pop-vetare att det de gör kanske borde backas upp lite mer så kanske (är inte helt säker) så hade de sluppit att en ung man i 22-års åldern skrev detta inlägg, till läsare som han inte har en aning om vilka de är. Jag tror ju dock inte att de bryr sig om mig och inte om dig heller du som läser detta och det är så jag bygger hela min tes kring pop-vetenskap. Och för att ge er något något avslutande råd så kanske detta "Jag respekterar tron, men tvivlet är det man blir bildad av." Wilson Mizner "Tvivlet är vishetens början." René Descartes Med andra ord ni behöver inte kliva upp varje morgon och le i badrumsspegeln för att dagen ska bli bra, Det har ingen betydelse när dagen summeras. Vi kommer oftast vara tillbaka där vi började dagen och som jag ser det så är det allt som räknas. Ni som inte trodde jag hade det i mig längre "Välkomna till Marnäs Torg"

I thought you said summer's going to take the pain away

If I could make the world as pure And strange as what I see I put you in the mirror I put in front of me