YOU CAN DO ANYTHING YOU SET YOUR MIND TO

Tar återigen ett uppehåll från bloggandet (till världens stora förtret). Denna gång åker jag till Sandared och jobbar. Jag ska hälla tändvätska på varenda barns dröm, det är min uppgift denna vecka, oavsett om de så drömmer om att bli världens bästa sand slottsbyggare. De ska åka därifrån med eldar som brinner starkare än elden i mount doom, det är vad jag ska göra.

Själv kommer tillbaka på lördag eftermiddagen och redo för kvällen med andra ord. Fast det där sista får vi se när vi väl är där. Ha det bra allihopa och akta er för solen så gott ni kan, för solen är onekligen mischievous.





People see no worth in you
But I do, I do

And the kids round here look just like shadows always quiet, holding hands

Världens bästa fredagslåt oavsett vad man sysselsätter sig med. Det här saxsolot som Clarence bjuder på är den bästa solen någonsin.



Fast jag vill ändå avsluta det här inlägget med en sjuhelvetes rolig vits.



Så torr att vindruvor blir russin på nolltid

Up there

Sitter och äter rice krispies och kollar på South Park och så kommer detta.



Det är lika underbart varenda gång. Satir om rasism är det bästa jag vet.

Andra South Park klassiker:

Mäh, kul att joytube cepar. Jaja, då får jag väl återgå till mina rice krispies igen då.

Oh, thunder road, oh thunder road, oh thunder road

Jag har blivit besatt av den här låten och speciellt slutfrasen i bägge versionerna. Det är så mycket småstad över denna låt att man nästan vill göra om allting igen.

Och jag tror minsann min själ dör av svält

Denna dagen har varit en lång bromssträcka. Ingenting har velat gå idag. Nästa vecka börjar jag jobba, ska bli skönt att ha något att göra igen för här händer det ingenting.



(vilken jäkla röst han har)


Nu går jag och lägger mig tror jag förhoppningsvis vaknar jag upp på söndag på ett tåg på väg till Sandared. God Natt



We're after the same rainbows end
Waiting around the bend
My Huckelberry friend
Moon River and me

Innerst inne är vi likadana, jag tror människor gör så av gammal vana

Igår var jag ute med Jocke och Dennis och tog ett par öl. Var längesen man träffade de i och med att jag farit och flängt rätt mycket denna sommar. Egentligen ska man väl inte dricka öl på en tisdag men så kan det bli när alla jobbar och står i, då får man anpassa sig. Hur som haver lärde jag mig återigen att man inte ska gå in här när man kommer hem. Eller ja, egentligen så spelar det väl ingen roll men jag har en tendens att bli patetisk och det är något jag försöker undvika om jag får välja. Troligtvis misslyckas jag (till exempel nu) men jag försöker i alla fall och det är inte resultat som ska framhävas det är vägen dit.





Dom säger jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar

Precis som Romeo

Jag älskar att promenera vid Gullbergs kaj, speciellt när det är lite mörkt ute. Det är verkligen vackert där. Jag brukar ofta gå dit man får härliga Håkan-vibbar dessutom, vilket aldrig kan vara fel.

This is radio nowhere, is there anybody alive out there?

Jag älskar detta.







Fast nu ska jag titta på Star Wars 3. Jag är inne i en sann Star Wars period just nu.




(fan vad bra det är)

Kom, kom atombomb...

Jag ändrade min banner (heter det så?) för att jag förstår nu att den kan misstolkas. Det var en remarch till mitt favorit tvspel som jag spelade väldigt mycket när jag var yngre. Spelet heter Final Fantasy X och huvudkaraktären säger alltid till de övriga i gruppen just "I know it sound selfish, but this is my story" varpå alla andra blir as-förbannade. Det var historien bakom något som ingenting betydde.

Nu ska jag lägga mig i soffan och titta på Lost. Tabula rasa.

MInns du Ismael?

Lämnar Göteborg igen. Åter om en vecka. Sen har jag bara en jobbvecka till där jag lämnar Göteborg efter det är det slut på detta flängande.






Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
Med ryggen upp mot väggen
Bara hud mot vassa eggen
Och de rivs och slåss och bits
För sina liv eller någon annans
De får ingen belöning men de kräver ingenting
Bara gör biter ihop och håller käften

It's not your birthday anymore

Tekniskt sett är det ju det i en timme till men nu ska jag gå och lägga mig och kika på Lost. Japp, har börjat titta om denna gudomliga serie. Jag är fortfarande lika fascinerad över John Locke, han är min favorit i alla fall tills den onda tar över (minns inte vad han heter Jacobs bror). Jag älskar hans historia om hur hans far utnyttjade honom för att stjäla hans njure och jag ryser lite varje gång han säger "don't tell me what I can't do".

Kan avsluta detta med att tacka för alla gratulationer men den här tog första priset alltså.



Min systerdotter utklädd till den häftigaste BD-popparen ever. Det fick mig att inse hur längesen det var jag lyssnat på BD och var tvungen att lyssna på några låtar igen. Jag lyssnar på så lite musik nu för tiden och oftast blir det Håkan vilket jag knappast har något emot. Men ändå, om nu denna dag ska gå i något BD tecken så får jag väl avsluta det här med det finaste jag sett live.




Eller nej vi avslutar det här muntert. För jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

När taxametern slagits på försvinner allt i regnet utan spår

Idag har varit en sån där dag. Ni vet en sån där dag som man alltid har innan man blir ett år äldre. Ja, jag fyller 22 år imorgon. Det känns på något sätt mäktigt, ibland förvånas jag själv över det. Egentligen kvittar det, har aldrig varit något fan av att räkna tid. En dag kliver man upp på karusellen och den börjar snurra. Men rätt vad det är så trycker den lite för gamla mannen på den röda knappen och säger med hes röst ur en alldeles för modern mikrofon som han knappt förstår sig på "nu får ni kliva av det finns andra barn som också vill åka" och karusellen slutar snurra, värre är det inte. Ja, ni kanske förstår, en sån dag har jag haft idag. Jag tror dock kanske att mina sånna här dagar kan vara lite jävligare än andras, men det är bara vad jag vill inbilla mig för egentligen är det nog inte så.

Jag gick en promenad tidigare idag och passerade Johanneberg och Viktor Rydbergsgatan 48. Min gamla bostad med andra ord. Eller bostad och bostad, det var ju ett rum i en korridor med massa underliga människor. Det var ingen bostad det var en samlingsplats för förvirrade, oss som inte förväntade oss något, vi som hellre väntade på morgondagen än dagen. Ja, det var en underlig plats.

Satt även och läste i min första blogg (jag gillar att läsa sånt som jag skrivit förr). Där hade jag skrivit om min sista dag i Gävle fast det var tydligen två år senare. Så här skrev jag då i alla fall:

"Jag uppdaterade min facebookprofil för några dagar sedan och fyllde bland annat i vad jag har läst på högskola och universitet samt mina prestigefylla jobb. Det fick mig att komma tillbaka till Gävle för det var i dessa dagar för två år sedan jag knäade mig fram till skolan med 10 dagar kvar innan jag fick lov att lämna det stället. Jag minns faktiskt vad vi höll på med i skolan dessutom, vi hade drama lektioner och fick varje lektion spela upp en saga för de övriga i gruppen. Jag tyckte bara det var urbotat korkat minns jag. Hur som haver så glömmer jag aldrig mitt sista dygn i Gävle i en tom lägenhet på 52 kvm förutom ett liggunderlag, en sovsäck och mitt danska stål. Klev upp klockan 6 på morgonen, duschade, släpade med mig de sista grejerna jag hade i en hockeytrunk och masade mig till tågstationen i Gävle och låste in mina grejer i ett skåp. Sedan gick jag till donken dyngsvettig och åt en pissäcklig macka och en alldeles blaskig kaffe för att sedan inse att jag skulle komma försent till skolan där vi skulle ha tenta. Därför lade jag benen på ryggen och verkligen rusar den knappa kilomenten från Gävle City till högskolan och kommer en minut försent varpå tentavakten säger "hade det här varit en riktig tentasal så hade du inte fått komma in" och jag visste inte vad jag skulle svara så jag sade bara nähe och sen gick jag och satte mig på en förbannad stol, skrev tentan i vredesmod på två timmar trots att man hade sex timmar på sig, gick med muntra steg till tentavakten lämnade in tentan och har sedan den dagen inte satt min fot i Gävle."

Jag har fortfarande inte satt min fot i Gävle sen dess, men kan kanske eventuellt tänka mig att göra det. Gävle är fint, jag var nog bara jävligt vilsen. 19 år och en längtan att få lämna Ludvika som närt och tärt på själen sen jag var 14 år och vaknade varje morgon med tanken "skulle det inte vara mer än så här?". Men karusellen snurrade vidare, som den alltid gör. Den snurrar oavsett om man är åksjuk, mår dåligt, bryter ben, skrattar, hoppar, flyger. Mannen som står bredvid tar inte hänsyn till något och när han tycker att karusellen snurrat tillräckligt trycker han på den röda knappen och säger med hes röst ur en alldeles för modern mikrofon som han knappt förstår sig på "nu får ni kliva av det finns andra barn som också vill åka" och vi kliver artigt av och tackar för turen. En sån dag har jag haft idag.





Fast nu säger jag så här.


Så där nu har jag haft min dag för detta år. Kändes bra att få skriva av sig.

Thunder road you were so right

Varenda gång jag tittar på klipp från den där spelningen håller jag på att trilla ur stolen. Närmre Harry Potters värld har nog ingen varit. Skulle inte förvåna mig ifall Bruce och the E street band fick ett vykort från Hogwarts efter spelningen. Keep pushing till it's understood and these badlands start treating us good

Kom, lyssna...

Kom, lyssna på stormen som rytande talar,
på berg som i ödslighet ensamma stå!
Högt rullar hans rop över natthöljda dalar,
högt visorna klinga och marscherna gå!

Han går som en svartmålad brigg genom natten,
bland klippor och rev över stenbeströdd mark.
Vart går han?Jag vet ej- en gud sår vid ratten,
allsmäktig, befallande, stjärnströdd och stark

Han seglar väl kanske till soluppgångstiden,
han lägger väl till för att vila en gång.
Det styr väl i hamn nör all natten är liden,
det finns väl en strand fastän vägen är lång.

-Dan Andersson

Sitter och läser Dan Andersson och tänker mig tillbaka i tiden. Chi-mo-ka-ma och sånna berättelser. Jag älskar berättelser, så är det bara och jag älskar Danne Andersson troligtvis det bästa som kommit ur skogarna runt Ludvika.

Om du är rädd sluta med det

Jag vet att jag varit dålig på att blogga men jag har inte riktigt haft tid. Nu ligger jag här i min säng i Falköping samtidigt som en fluga passerar över skrämen. Snart har jag jobbat färdigt här två veckor, vilket har varit intressant och lärorikt. Jag har bland annat insett att det är dags att kliva fram lite mer, våga ännu mer. När jag var yngre eller yngre och yngre så har jag alltid tyckt att det har varit jättejobbigt att stå och prata inför folk. Jag har alltid haft känslan att jag på något sätt gått fel och att någon när som helst ska poängtera att så är fallet. Förra lördagen stod jag och pratade inför över 200 personer utan större problem, det var en mäktig känsla. Vad vill jag säga med det här? Jo, allting är läskigt och det ska det vara, låt det vara det, går det åt helvete så är det inte mer med det, tänk aldrig på vad du kan förlora, tänk bara vad du kan vinna. I detta fall vann jag mot min eviga ångest, min största gremlin och jag styper honom mer och mer för var dag.


Man måste våga dö några gånger innan man kan leva

Dagen vet vad som väntar dig, att natten kommer och hämtar dig

Imorgon börjar jag jobba igen, idag har vi bara lite "lära känna varandra" grejs. Tog mig en avstickare igår till Göteborg och hade en fantastiskt rolig kväll. Jag kände redan i torsdags att jag var tvungen att åka hem, man blir så tokig av dessa miljöer. Vi bor på en skola som ska rivas så allt är bortplockat och dött, väggarna är vita och det känns nästan som om man är inspärrad. Det var så skönt att komma hem en sväng och träffa fint folk. Nu måste jag dock sova.








somna nu och spring till världens ände