A little death around the eyes

DÅ var dagen här, nyårsdagen. Dagen alla väntat på, chansen att starta om och göra om det vi gjorde fel förra året. Idag är dagen då alla ska göra listor över hur året har varit och sluta med det med orden "detta år har varit fantastiskt" eller nåt liknande. Personligen vet jag inte om detta år har varit bättre än något annat år, alla år är ungefär likadana. Året har innehållit glädjerus som velat få en att hjula runt Fakta, men insikten av att Fakta är nedlagt gör att hjulimpulsen dör lika snabbt som den kom. Året har även innehållit dagar där man velat lägga sig under täcket och försvinna, nog för att dessa dagar har varit förhållandevis få detta år, men de har absolut funnits där. Året har innehållit dagar som åren innehåller mest, det vill säga dagar då man inte reflekterar över dagarna. Men jämt när nyår börjar nalkas ska det skrivas listor om varför just detta år är så mycket bättre än alla andra vilket jag tycker är lite onyanserat. Jag tycker man måste kunna se längre än näsans räckvidd ibland. Ska man alltid sträva efter att varje år ska bli bättre? Hur vet man det i så fall? Finns det något måttstock för vad som är bättre än det andra? Skitsamma detta år har varit som alla andra år och nästa år hopppas jag blir ungefär likadant, för jag trivs ganska bra just nu även fast jag vet att allt kommer förändras en vacker dag, för parkbänken är aldrig långt borta. Och för att avsluta detta inlägg med största extravegans så använder jag mig av ett citat från världens bästa författare genom tiderna. “Most people are other people. Their thoughts are someone else's opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.” (fattar inte varför de komprimerar ihop hela texten, ser ut som en förskole-elev har skrivit detta)

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Sitter och går igenom gamla dokument inför nästa säsong. Vissa saker behöver uppdateras och vissa saker behöver plockas bort och ersättas med annat. Men jag hittade grundbulten i vad jag tror på och vad som enligt mitt synsätt utgör vikten för all lagidrott. "Även om min skrivmxsin är en gxmmxl modell så fungerxr den mycket brx, förutom gällxnde en txngent. Mxn kunde tro xtt den knxppxst borde märkx dennx endx txngent då de xndra txngenternx fungerxr som de skx. Det verkxr dock som om dennx endx txngent ur funktion förstör helx grejen. Du kxnske iblxnd säger till dig själv: "Jxjx, jxg är ju bxrx en spelxare i mängden. Ingen kommer xtt märkx om jxg inte gör mitt bästx." Men det kommer xtt görx skillnad,eftersom ett lxg behöver xllx spelxre på toppen xv sin xnsträngning och förmågx för xtt vxrx effektivt. Så nästx gång du tänker xtt du inte är betydelsefull eller viktig för lxget, kom ihåg min gxmlx skrivmxskin. Du är en nyckelspelxre!" Inatt börjar förberedelserna för säsong 2012. Ett år som kommer lägga stor grund till all fortsättning i min framtida karriär.

I know this room, I've walked this floor

För ett år sedan kring jul dog min pappas kusins man. I år dog min gammel farmor. Jag kunde inte närvara på begravningen och jag har inte träffat henne på många år. Men det är lite konstigt när människor dör. När jag var yngre så påstod jag alltid att döden inte skrämde mig och det gör den väl egentligen inte idag heller men det är konstigt att besöka ett hem där någon bott och levt när den aldrig mer existerar. Jag var med min far bort till ålderdomshemmet där hon hade spenderat de sista åren och det kändes konstigt. Jag vet att är man död så är man och svårare än så är det inte och det blir extra tydligt när man blivit så gammal som hon blev. I hennes hem fanns tidningsurklipp på vänner och släktingar från de senaste 92 åren, vänner och delvis släkt som lämnat jorden långt tidigare än vad hon gjorde. Det är skumt att gå in i ett hem där den sista minnesbäraren av andra människor upphör och samma öde väntar oss alla. En vacker dag kommer vi också sluta existera, det enda som kommer finnas kvar är våra gamla saker som bär på minnena av när vi vandrade runt här på jorden. Men i till slut kommer det sitta en pojke eller tjej, man eller kvinna som fått ärva saker vars minnen blivit utsuddade, vars historia inte är känd för pojken, tjejen, mannen eller kvinnan. Det är vad livet är, vad vi gör och vad vi har är slut så fort historien bakom oss tar slut, så livet kan existera längre än vad liv är. Jag har en tavla här som hängde hemma hos henne där det i hörnet står 1887, jag har ingen aning om vad tavlan betyder eller vad den har betytt för människorna som haft den i sin ägo, jag vet bara att det är det sista minnet jag har av min gammel farmor som blev 92 år. Vila i frid.

Utan mina andetag

Jag vet, jag är jättedålig på att blogga. Vi gör så här, om någon kommenterar någonting vad som helst så ska jag skriva om det. Jag skriver gärna om något ämne för det är vad jag är bäst på. För att tydliggöra, inga frågor, bara ämnen allt mellan allt och ingenting. Jag kommer troligtvis inte skriva någonting ifall ingen kommenterar så känn ingen press, skit bara i att kommentera så slipper ni det här patetiska försöket till blogg.

Söndag idag. Känner mig bara matt och fundersam över vart dagen tog vägen. Imorgon ska vi ha seminarium och jag är sjukt förberedd denna gången så det känns bra. När jag var yngre så blev jag alltid jättenervös inför sånna här saker, eller att stå och prata inför andra människor men det har på något vis helt släppt. Jag har alltid varit av inställningen att utmana mig själv när det kommer till saker jag är rädd för och det är jag glad för. Jag har ju trots allt stått och pratat på en scen inför över 200 personer i år och det tycker jag är rätt bra gjort av en person som många gånger fejkade sjukdomar för att slippa redovisa för klasskamrater när jag gick på högstadiet. Hur som helst så är detta en seg söndag som gått aningens för fort.

Det går en vind över vinden

Jaha, då var det fredag idag då. Ska snart bege mig hemifrån och ut i natten så som man gjort så många gånger förut. Måste förtydliga mitt senaste inlägg, för vem? För mig själv. Jag tycker Magnus Betner och Karl Pilkington är bra men inte lika bra som Holden så nu vet jag det.



Jaha, idag har jag varit produktiv som bara den. Skrivit klart en uppgift och läst ut en bok vilket är imponerande, jag är inne i ett riktigt studieflow just nu. Jaja, nu ska jag bege mig, trevlig fredag och helg.

I don't even know what I was running for - I guess I just felt like it

Försökte titta på film så här på kvällen. Jag mäktar verkligen inte med film, det är sjukt vad segt film är. Jag tror att film är gjord för att man ska kunna göra annat under tiden som man tittar, för det spelar liksom ingen roll om man hoppar över allting i mitten så kommer man fatta allt bara man sett början och slutet. Det finns få filmer som jag verkligen tycker om Star wars filmerna, Jurassic Park filmerna och givetvis Beck filmerna sen böjar det bli svårt. Jag kan alltid offra mig att titta på komedifilmer för de är meningen att det ska vara kasst. Det finns givetvis fler filmer som jag tycker är okej, men jag är verkligen inte en filmkille. Jag satt och fundera på hur det kan vara så här och kom på att det kanske har och göra med min absoluta favorit fiktiva person Holden Caulfield som inte heller är ett fan av film. Ni som inte läst catcher in the rye spring till biblioteket och låna denna, Holden Caulfield är nog troligtvis den ballaste person som aldrig funnits.

"If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth."


"What I was really hanging around for, I was trying to feel some kind of a good-by. I mean I've left schools and places I didn't even know I was leaving them. I hate that. I don't care if it's a sad good-by or a bad good-by, but when I leave a place I like to know I'm leaving it. If you don't, you feel even worse."


"Take most people, they're crazy about cars. They worry if they get a little scratch on them, and they're always talking about how many miles they get to a gallon, and if they get a brand-new car already they start thinking about trading it in for one that's even newer. I don't even like old cars. I mean they don't even interest me. I'd rather have a goddam horse. A horse is at least human, for God's sake."


"Anyway, I'm sort of glad they've got the atomic bomb invented. If there's ever another war, I'm going to sit right the hell on top of it. I'll volunteer for it, I swear to God I will."

I dessa dagar när folk hyllar cyniker som Karl Pilkington och Magnus Betner så borde folk verkligen sätta sig in i cynismens mästare och inse att dessa skulle knappt få agera hovnarr inför mästaren Holden Caulfield

Ja, nu var vi här igen. Jag ska bjuda på ett inlägg hade jag tänkt. Vad jag gör om dagarna är inte så intressant, eller så är det just vad det är och därför undviker jag att skriva om det, vem vet? Inte jag, i alla fall inte ikväll.
Det jag tänkte bjuda på är att mina reflektioner kring att det är december och att julen snart är här. Ni som känner mig sen länge tillbaka kanske har en uppfattning om att jag inte är julens största fan, och den uppfattningen måste jag i så fall klargöra som korrekt. Jag vet inte varför. En del påtalar om julens stress och att allt blir så hektiskt kring jul. Det är inte min anledning till varför jag inte tycker om jul, för jag gör verkligen ingenting speciellt kring jul, jag blir inte mer stressad och att gå runt och fundera över varför alla andra beter sig så konstigt gör jag ständigt ändå. Men det är ändå något med julen som gör att jag inte tycker om den. Eller det är hårt sagt, jag bryr mig inte. För mig skulle den 24 december kunna vara precis vilken dag som helst. "Ja, men tänk vad tråkigt att inte fira jul, när alla andra gör det". Jag har aldrig förstått mig på det där begreppet att saker skulle bli bättre eller sämre bara för att alla andra gör något. Jag vet att det där är en högskoletanke men saker och tankar har en förmåga att etsa sig kvar även om man blir äldre. Jag har alltid haft som mål att förstå mig själv och mina egna handlingar, vilket kanske gör att jag kan bli en aning narcissistisk stundtals, men det blir vi alla. Det jag försöker förbättra är att jag alltid haft en "vinna-förlora" mentalitet som inte är bra i vissa situationer och jag är väldigt duktig på att söka och bli en martyr. Jaha, hur kom jag in på det här när jag började skriva om julen? Jag vet inte men jag tror att det finns tankar inom alla oss som måste få komma ut, sätt ett ämne och testa. "Att lära känna sig själv är början på en livslång kärlek" som Oscar Wilde en gång så poetiskt sade. Jaja, jag ska väl avsluta det här inlägget hoppas det gav någon en liten tidsfördriv.





Ska säga upp mitt gymkort också

Snart är det jul och snart åker jag hem till Ludvika igen, eller snart och snart den 23 december bär det av. Har inte varit där sen i påskas, ska bli skoj och komma hem och träffa allt folk igen. Får se hur länge jag stannar, kan bli över jul och nyår, kan bli över jul. Den som lever får se.

I wanna live with the man in the moon

Fan vad kass jag har blivit på att blogga. Men jag sitter så sällan framför datorn nu för tiden och gör jag det så gör jag alltid något annat. Men det kanske kommer någon dag då blogginläggen är längre och bättre, tills dess får ni nöja er med detta eller bara sluta läsa.