Brev till 10:e våning

Februari är en mur av våt betong där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö. Ungefär så kan jag beskriva denna månad som. Nu är det inte många månader kvar på min utbildning och när jag började detta projekt för tre år sedan så hade jag hoppats att många ångestmoln och frågetecken hade försvunnit. Det verkar de inte göra och för var dag som går och för varje minut som tickar iväg likt en uppskruvad speldosa växer sig molnen starkare. Tre år av mitt liv där människor kommit och gått, människor som jag saknar och människor jag kommer sakna. Är detta det ni brukar kalla utveckling, i så fall är det något jag aldrig velat vara med om utan den har snarare skett omedvetet parallellt med det jag har trott är utveckling. Under vissa tider av dessa tre år kunde jag fått stoppa tiden, eller låtit någon trycka ner bromspedalen och skrikit stopp. Men jag har alltid envisats med att stampa på gaspedalen och detta trots att jag vet att jag inte kan hantera den. Detta för farten och upptäcktslusten i vad som döljer sig bakom sekunden jag inte kan se. Nu börjar bilen ta sig mot sin slutgiltiga destination och det är här nu när jag står på exakt samma fot som när jag började för snart tre år sedan så måste jag välja att antingen gasa jag igen eller säga tack för turen jag kliver av här. Men innerst inne vet jag nog att det är omöjligt, jag blev nog fartblind någonstans där i mitt tvivel, det är nog det jag både tycker om och ber om ursäkt för så här när en ny dag gryr.