Det är dar som de här som förföljer mig vart jag än går

Ja, det var ett tag sedan jag skrev något här ser jag. Ibland glömmer jag bort att jag har en blogg och det är nog det sannaste sanningen jag kan skriva om varför jag inte uppdaterat den på länge. Jag orkar inte skriva vad jag har haft för mig för det minns jag inte. Har i alla fall kommit igång med c-uppsatsen som skrivs tillsammans med en kamrat och handlar om klubbkultur, den ska spetsas till om några veckor och kanske kan jag skriva mer då. Snart ska jag åka på möte (som vanligt), supersegt men hoppas att de bjuder på frukost (det brukar de göra på förbundet). Efter det ska jag hem och käka och klämma igenom några forskningsartiklar innan jag sätter mig på vagnen och dagens träning. Fullspäckad dag med andra ord. Imorgon och tisdag kör jag arbete och på onsdag är det tillbaka till skolbänken och så ser det ut de kommande veckorna. Finner mig alltför ofta sittandes och läsa träningslära vilket jag börjar tycka är sjukt intressant. Jag skulle aldrig våga kalla mig kunnig inom detta område då jag är inte tillräckligt ung längre för att veta allting.

Saknad kan man lära sig att leva med ibland genom en iskall vinter

Tänkte mest skriva ett inlägg för att skriva något. Jag är ganska dålig på att göra saker framför datorn och ni som jag spelar worfeud med ber jag om ursäkt för jag är så seg. Idag har det varit sol och relativt skönt ute, snart kommer våren och sommaren, sen hösten och vintern igen. Jag vet inte vad jag ska skriva om kanske bara ska skriva lite bokstäver som bildar ord som blir till meningar men utan mening. Livet snurrar på i vanlig takt och på måndag gör jag mitt första riktiga arbetspass för i år. Måste söka CSN och kurser till nästa höst. Som det ser ut just nu så kommer det inte bli någon avancerad utbildning i göteborg. Jag funderar på att söka idrottspsykologiprogramet i Lund bara för att se om jag kommer in men jag vet inte om jag kommer gå även om jag kommer in. Sen har jag min bakplan i bakhuvudet som jag kör på annars. Jag funderar rätt mycket på vad jag ska göra, det är bara svårt att göra allt eftersom man måste ha pengar. Hade jag fått så hade jag pluggat hela livet tror jag. Det här är det bästa som finns speciellt som det inte finns så mycket pengar inom det området jag vill jobba. Jaja, framtiden kommer ju varje sekund och varje sekund jag får göra det här som jag trivs med är jag ytterst tacksam och jag lovar det är något att sträva mot.

Nu när jag tagit beslutet är jag lugn

Just nu så håller jag på att titta på Boys don't cry som går på tv. Jag är troligtvis världens sämsta filmtittare, för jag orkar typ hålla koncentrationen i 20 minuter när jag kollar på film. De flesta filmerna är för dåligt skrivna för att kunna tränga sig igenom år av cynism och kritiskt tänkade. Det är inte så att jag avskyr film, jag har sett mycket bra, men oftast är det bara vissa delar av en film som är bra. Jag ska inte gå igenom detta, jag brukar bli så obstinat när jag pratar film. Men det finns scener i en del filmer som är så fruktansvärt bra och det första scenen som ploppar upp i mitt huvud är slutet på den animerade australiensiska filmen Mary & Max, då grät jag som ett barn (fast det gör jag nästintill alltid när jag ser på film). Jag antar att det är därför människor ser på film och i avslappningssyfte. Det kanske är där jag har problem, jag kan inte slappna av framför film, jag måste alltid vara med. Böcker går bättre där kan man tillåta sig själv att flyga iväg. Innehållet i en bok är egentligen irrelvant det är världen man skapar från den som är det magiska. Skitsamma det var inte det jag skulle skriva om. Idag tog jag tag och mailade mitt förflutna och inser hur jävla duktig jag har blivit på att formulera mig så att läsaren måste agera med empati. Jag tycker alltid man ska sträva efter att öppna empatikanaler för det gör det svårare att förkasta mina behov. Det jag gjorde var att mailade ett universitet som jag en gång läste på för att få reda på lite saker. Jag är jävligt bra känner jag, jag har väldigt svårt att se att de någon ska kunna läsa det mailet och stämpla det som nonsen. Jag är förbannat duktig nu för tiden. Jag har bara som sagt ett halvår kvar på min utbildning sedan har jag en kandidatexamen i idrottsvetenskap (som jag typ drömt om sen jag var 16 år men det inlägget sparas tills sista veckan) och jag kan se hur mycket jag kan bidra med min kunskap överallt i detta samhälle, och då menar jag verkligen överallt. Jag har dessutom skaplig erfarenhet av att jobba med människor på daglig basis och jag har lagt upp en plan. Men den tänker jag inte delge någon än. Men jag vet åt vilket håll jag ska gå åt när detta halvår är över och som en liten pojke i förstora skor en gång sade "jag ska nog lyckas!".

Hör du mig? Hör du mig? Kan du höra mig? (wherever you are I hope you're singing now)

Jag sitter här och pluggar, dricker kaffe och spelar wordfeud (när jag kommer ihåg). Jag spelar endast en match och det går skit. Wordfeud detta fenomen som är så beroendeframkallande, eller wordfood som mamma kallar det. Jag gillar det, för visst ska det väl vara så att när man ställs mot något svårt och skrämmande så är det bara att göra om det till nåt nytt och roligt. Nu tror jag inte mamma var så rädd för tanke wordfeud men ändå. Jaha, vad ska man skriva om en dag som denna då (jag avskyr att jag tenderar att börja varje inlägg på det viset)? Jag satt uppe inatt och tittade på när småkronorna vann JVM guld sen har jag följt alla positiva och negativa reaktioner på detta via twitter. Det är roligt att Sverige vinner men personligen bryr jag mig inte. Jag har följt JVM slaviskt sedan 2007 när Nicklas Bäckström var det stora hoppet, sverige vann inte då men jag fick en inblick hur galet bra den turningen är. År 2007 var jag 17 år. Jag var alltså jämngammal som de som stod på isen. Efter att ha lagt av med nästintill all idrott (eller jag spelade väl fotboll fortfarande men var så skadedrabbad att det knappt räknades) så tyckte jag det skulle vara häftigt att få stå där inför 15 000 personer + alla kameror. Det jag älskar med idrott är inte snygga dragningar, perfekta dribblingar, snygga eller många mål. Nej, det jag älskar med idrott är hur de pallar nerverna. Jag vet att när jag var 17 år och skulle hålla något föredrag högt för klassen så ville jag typ skjuta mig hela veckan innan. Här står de och latjar inför kanske en miljonpublik det är vad jag tycker är intressant med idrott. Teknisk färdighet visst, fantastiskt men du ska få det att gå ihop när det sitter folk och granskar dig, att ta chasnen när man väl får den. Det är ju manus som världens bästa regissörer sitter och skriver på varje dag och här sker det autentiskt mitt framför ögonen på oss och folk säger "det där var väl inget", det klart att det var. För mig spelar det ingen roll ifall Sverige hade förlorat, det är inte därför jag tittar. För mig spelar det roll att se människor lyckas att se eld brinna och frigöras, sen om det sker på en hockeyplan klockan 5 på natten iklädda gul och blåa tröjor eller om det sker på ABBs personalmöte spelar mig absolut ingen roll. Ett universum är lika vackert oavsett vad universumet betstår av. Det finns dock alldeles för få människor som vågar skapa sina egna universum, som nöjer sig att få tillhöra någon annans. Det är det jag tycker är det mest fantastiska med idrott, det är så enkelt att se vart tillräckligt mycket eld kan ta dig.

Mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls

Jaha, vad ska man ta och skriva om idag då? Nu har jag varit hemma i en dag och tänkt att nu ska jag hugga in i saker och ting. Hmn, det slutade med en promenad i regnet och plugg i endast två timmar. Känner att formtoppen är en bit bort, innan jag åkte kunde jag sätta mig och läsa igenom en bok i sträck. Men jag antar att man får skynda långsamt. Det är väl förresten vad allt kanske handlar om, att skynda långsamt. När jag gick i regnet och vattnet tog sig in underifrån, öst- och västifrån och alla andra väderstreck också (jag vet att underifrån inte är något väderstreck men kanske borde det vara det) då tänkte jag återigen på alla de där nätterna när jag satt på cykeln i Ludvika nätterna och delade ut tidningar. När man får distans på saker och ting så kan man använda sig av det för att hitta styrka och det här ser jag som den största styrkan man kan ha. Det var en uppgift i skolan strax innan jag gick på jullov där man skulle berätta en historia för om de andra i gruppen under tiden skulle de göra lite olika uppgifter som inte är relevant för detta inlägg. Jag berättade när jag ramlade utanför Liseberg i Håkan Hellström kön för två år sedan och krossade armbågen och bröt lårbenshalsen. Jag har aldrig haft någon ångest inför det här, vilket vissa verkar tycka är konstigt men jag har nog aldrig varit intresserad i gårdagen, med andra ord jag stirrar mig blind på framtiden. Det som har varit har varit och det som kommer imorgon kommer på grund av gårdagen, allting vi gör får konsekvenser och det är bara vi själva som kan påverka våra konsekvenser och vi kan alltid välja hur vi ska påverkas om vi kan acceptera att vi påverkas. Jag vet att det här låter extremt flummigt men jag tittar på tv samtidigt och därför får det bli vad det blir. Men jag skriver ett tag till även om jag inte har så mycket att skriva om. Föer det är väl så att det mest idiotiska man kan göra är att klaga på vad andra skriver. Ibland ser jag på facebook och twitter folk som klagar på att andra bara skriver struntsaker, det tycker jag är galet. den som inte förstår att briljans måste blandas med kallt kaffe och falukorv har mycket kvar att lära. Jag har sagt det förr och jag säger det igen allt måste vara okej, oavsett om det handlar om min gamla hund eller hur man ska skapa världsfred. Allt måste alltid vara okej. Tack för mig!

I have no more time to give, we all die but not all live

Nu sitter jag på bussen hem. Denna buss ska ta mig från Ludvika till mitt älskade Göteborg. Det känns väldigt skönt att få komma hem igen. Jag har varit i Ludvika en vecka och träffat familj och gamla vänner under jul och nyår, vilket har varit trevligt. Ludvika var precis som det alltid har varit och kommer vara, varken mer eller mindre. Jag blir alltid så konstig när jag är i Ludvika. Jag ser den där 17 åringen som stod och svor i spegeln att han måste därifrån. Det är inge så konstigt att jag ser honom igen, eftersom jag träffar samma människor och går på samma ställen som när jag var 17-18 år. Det är lätt att man låter sina gamla tankar ta över vid sånna tillfällen. Jag antar att endast de som haft en längtan längre bort vet vad jag menar. Jag blir som en liten översittare som måste tala om hur saker och ting verkligen är. När jag var 17-18 år så lyssna ju ingen på mig kändes det som, men nu har man helt plötsligt mandat att resonera med sina gamla idrottstränare och alla andra också för den delen. Det är konstigt när det kommer fram folk och säger att man är en av de "bästa personerna" från Ludvika, liksom som om jag inte försöker kväva Narcissus som lever inom mig varje dag sluta hälla tändvätska på mig. Jaja, det mesta jag sagt under denna vecka har nog varit skit, det har nog varit tankar och lidelser sett ur en 18 åring som behövt ventileras. Nu rullar vi precis ut från Grängesberg och om cirka sju timmar är jag åter i mitt Göteborg och förhoppningsvis blir jag normal igen (så normal som jag någonsin kan bli i alla fall)