Jag är ingen soldat, jag tänker inte så

Okej, nu har jag bott här i snart en vecka. Jag känner att jag måste åka hem på lördag och få lite miljöbyte. Allting går hur bra som helst och människorna man jobbar med är helt underbara och intressanta. Känner att jag lär mig saker hela tiden och det var den stora anledningen till varför jag ville jobba med detta. Jag tror dessutom att jag kommit på min c-uppsats som ska skrivas till våren. Den ska handla om makt alltid genererar i straff. Jag själv tror inte att man får ut någonting av att bestraffa människor, straff är inte min melodi. Alla människor förtjänar att behandlas rättvist och sedan får man kommunicera vad som behöver ändras. Du kan aldrig straffa människor så att de förstår. Tyvärr verkar jag vara den enda som inte kör med straff och trots att min grupp är de lugnaste så åkte de på en kollektivbestraffning av en annan ledare. De skulle springa 10 varv runt fotbollsplan. Lite besviken på detta så knöt jag på mig mina joggingskor och trots förkylning hakade jag på killarna, ledarskap reflekterar följare det är vad jag tror på. En fåing sak var det också som de bestraffades för, någon var på toa efter släckning och då högg någon. Det enda som hände var att killarna nu planerar hämdaktion gentemot denna ledare sista dagen. Straff föder straff, medmänsklighet föder medmänsklighet.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Då var sista dagen i Göteborg avklarad för denna gången. Allt jag gjort idag är plugga, planera, städa, diska, tvätta etc. En sån där dag som kryper fram med avhuggna armar. Men jag hann med alltihopa i alla fall så det gjorde verkligen inget att den var så seg. Imorgon bär det av till Falköping i 2 veckor där jag ska jobba som fotbollsinstruktör. Det ska bli riktigt roligt och när jag gick på min kvällspromenad tidigare idag så tänkte jag på i våras när Pontus (en god vän från Ludvika) citerade mig när jag var ca 18 år "Jag går fan hellre på socialbidrag än att jobba med något jag hatar". Det var på den tiden elden brann för åt alla håll och kanter men jag kan fortfarande stå för det. Det här är något jag tycker är sjukt roligt och fotboll har jag ju alltid gillat (förutom under en kort period av mitt liv och då gillade jag nog ingenting). Därför känns det extra kul att få jobba med detta under två veckor.
Jag kommer sakna Göteborg dock, för det här är en stad jag tycker om. Det är första staden jag bott i som jag tycker om.









Jag har även skrivit en debattartikeln angående muslimska kvinnors möjlighet till att delta i idrott. Idrott handlar om att de som deltar ska behandlas på rättvist menar en föreläsare vars namn är irrelevant, men en muslimsk tjej som måste stå över skolidrotten för att hon har slöja på sig behandlas ju knappast rättvist. Hmn, intressant ämne tycker jag.

Sing your life

Okej, då ska vi se vad som kan vara annorlunda från förra bloggen till denna. Namnet är ju helt nytt. Det ska egentligen vara Marnästorg, torget i staden där jag är bodde och är uppvuxen. Platsen heter Marnäs torg och det är nog knappast världens vackraste plats men det kommer alltid ligga djupt i hjärtat. Jag kan skriva vad jag håller på med kanske. For tillfället jobbar jag på Näsets fotbollsskola och har jobbat där i snart två veckor, samtidigt så tränar jag Näsets herr-juniorer samtidigt som jag läser en sommarkurs som heter "Gender in sports", det är rätt mycket nu med andra ord. Tror att jag i måndags hade en timmes ledigt mellan kl.05.00 till 22.00. Egentligen behöver man inte ha ledigt utan det räcker nog med att man bryter upp det man gör och får göra något annat istället, nu är det endast en dag kvar dock. Imorgon kommer det vara vattenkrig på eftermiddagen och jag känner redan nu att jag ligger i riskzonen då jag har hand om 30 killar plus 4 killar från juniorlaget som tjänstgör som ledare under veckan. Ont i knäet som jag har också efter att ha varit med och spelat b-lags match i veckan så kommer jag inte kunna springa heller. Men vad gör det när man får gå denna vägen hem?