A little death around the eyes

DÅ var dagen här, nyårsdagen. Dagen alla väntat på, chansen att starta om och göra om det vi gjorde fel förra året. Idag är dagen då alla ska göra listor över hur året har varit och sluta med det med orden "detta år har varit fantastiskt" eller nåt liknande. Personligen vet jag inte om detta år har varit bättre än något annat år, alla år är ungefär likadana. Året har innehållit glädjerus som velat få en att hjula runt Fakta, men insikten av att Fakta är nedlagt gör att hjulimpulsen dör lika snabbt som den kom. Året har även innehållit dagar där man velat lägga sig under täcket och försvinna, nog för att dessa dagar har varit förhållandevis få detta år, men de har absolut funnits där. Året har innehållit dagar som åren innehåller mest, det vill säga dagar då man inte reflekterar över dagarna. Men jämt när nyår börjar nalkas ska det skrivas listor om varför just detta år är så mycket bättre än alla andra vilket jag tycker är lite onyanserat. Jag tycker man måste kunna se längre än näsans räckvidd ibland. Ska man alltid sträva efter att varje år ska bli bättre? Hur vet man det i så fall? Finns det något måttstock för vad som är bättre än det andra? Skitsamma detta år har varit som alla andra år och nästa år hopppas jag blir ungefär likadant, för jag trivs ganska bra just nu även fast jag vet att allt kommer förändras en vacker dag, för parkbänken är aldrig långt borta. Och för att avsluta detta inlägg med största extravegans så använder jag mig av ett citat från världens bästa författare genom tiderna. “Most people are other people. Their thoughts are someone else's opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.” (fattar inte varför de komprimerar ihop hela texten, ser ut som en förskole-elev har skrivit detta)

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Sitter och går igenom gamla dokument inför nästa säsong. Vissa saker behöver uppdateras och vissa saker behöver plockas bort och ersättas med annat. Men jag hittade grundbulten i vad jag tror på och vad som enligt mitt synsätt utgör vikten för all lagidrott. "Även om min skrivmxsin är en gxmmxl modell så fungerxr den mycket brx, förutom gällxnde en txngent. Mxn kunde tro xtt den knxppxst borde märkx dennx endx txngent då de xndra txngenternx fungerxr som de skx. Det verkxr dock som om dennx endx txngent ur funktion förstör helx grejen. Du kxnske iblxnd säger till dig själv: "Jxjx, jxg är ju bxrx en spelxare i mängden. Ingen kommer xtt märkx om jxg inte gör mitt bästx." Men det kommer xtt görx skillnad,eftersom ett lxg behöver xllx spelxre på toppen xv sin xnsträngning och förmågx för xtt vxrx effektivt. Så nästx gång du tänker xtt du inte är betydelsefull eller viktig för lxget, kom ihåg min gxmlx skrivmxskin. Du är en nyckelspelxre!" Inatt börjar förberedelserna för säsong 2012. Ett år som kommer lägga stor grund till all fortsättning i min framtida karriär.

I know this room, I've walked this floor

För ett år sedan kring jul dog min pappas kusins man. I år dog min gammel farmor. Jag kunde inte närvara på begravningen och jag har inte träffat henne på många år. Men det är lite konstigt när människor dör. När jag var yngre så påstod jag alltid att döden inte skrämde mig och det gör den väl egentligen inte idag heller men det är konstigt att besöka ett hem där någon bott och levt när den aldrig mer existerar. Jag var med min far bort till ålderdomshemmet där hon hade spenderat de sista åren och det kändes konstigt. Jag vet att är man död så är man och svårare än så är det inte och det blir extra tydligt när man blivit så gammal som hon blev. I hennes hem fanns tidningsurklipp på vänner och släktingar från de senaste 92 åren, vänner och delvis släkt som lämnat jorden långt tidigare än vad hon gjorde. Det är skumt att gå in i ett hem där den sista minnesbäraren av andra människor upphör och samma öde väntar oss alla. En vacker dag kommer vi också sluta existera, det enda som kommer finnas kvar är våra gamla saker som bär på minnena av när vi vandrade runt här på jorden. Men i till slut kommer det sitta en pojke eller tjej, man eller kvinna som fått ärva saker vars minnen blivit utsuddade, vars historia inte är känd för pojken, tjejen, mannen eller kvinnan. Det är vad livet är, vad vi gör och vad vi har är slut så fort historien bakom oss tar slut, så livet kan existera längre än vad liv är. Jag har en tavla här som hängde hemma hos henne där det i hörnet står 1887, jag har ingen aning om vad tavlan betyder eller vad den har betytt för människorna som haft den i sin ägo, jag vet bara att det är det sista minnet jag har av min gammel farmor som blev 92 år. Vila i frid.

Utan mina andetag

Jag vet, jag är jättedålig på att blogga. Vi gör så här, om någon kommenterar någonting vad som helst så ska jag skriva om det. Jag skriver gärna om något ämne för det är vad jag är bäst på. För att tydliggöra, inga frågor, bara ämnen allt mellan allt och ingenting. Jag kommer troligtvis inte skriva någonting ifall ingen kommenterar så känn ingen press, skit bara i att kommentera så slipper ni det här patetiska försöket till blogg.

Söndag idag. Känner mig bara matt och fundersam över vart dagen tog vägen. Imorgon ska vi ha seminarium och jag är sjukt förberedd denna gången så det känns bra. När jag var yngre så blev jag alltid jättenervös inför sånna här saker, eller att stå och prata inför andra människor men det har på något vis helt släppt. Jag har alltid varit av inställningen att utmana mig själv när det kommer till saker jag är rädd för och det är jag glad för. Jag har ju trots allt stått och pratat på en scen inför över 200 personer i år och det tycker jag är rätt bra gjort av en person som många gånger fejkade sjukdomar för att slippa redovisa för klasskamrater när jag gick på högstadiet. Hur som helst så är detta en seg söndag som gått aningens för fort.

Det går en vind över vinden

Jaha, då var det fredag idag då. Ska snart bege mig hemifrån och ut i natten så som man gjort så många gånger förut. Måste förtydliga mitt senaste inlägg, för vem? För mig själv. Jag tycker Magnus Betner och Karl Pilkington är bra men inte lika bra som Holden så nu vet jag det.



Jaha, idag har jag varit produktiv som bara den. Skrivit klart en uppgift och läst ut en bok vilket är imponerande, jag är inne i ett riktigt studieflow just nu. Jaja, nu ska jag bege mig, trevlig fredag och helg.

I don't even know what I was running for - I guess I just felt like it

Försökte titta på film så här på kvällen. Jag mäktar verkligen inte med film, det är sjukt vad segt film är. Jag tror att film är gjord för att man ska kunna göra annat under tiden som man tittar, för det spelar liksom ingen roll om man hoppar över allting i mitten så kommer man fatta allt bara man sett början och slutet. Det finns få filmer som jag verkligen tycker om Star wars filmerna, Jurassic Park filmerna och givetvis Beck filmerna sen böjar det bli svårt. Jag kan alltid offra mig att titta på komedifilmer för de är meningen att det ska vara kasst. Det finns givetvis fler filmer som jag tycker är okej, men jag är verkligen inte en filmkille. Jag satt och fundera på hur det kan vara så här och kom på att det kanske har och göra med min absoluta favorit fiktiva person Holden Caulfield som inte heller är ett fan av film. Ni som inte läst catcher in the rye spring till biblioteket och låna denna, Holden Caulfield är nog troligtvis den ballaste person som aldrig funnits.

"If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth."


"What I was really hanging around for, I was trying to feel some kind of a good-by. I mean I've left schools and places I didn't even know I was leaving them. I hate that. I don't care if it's a sad good-by or a bad good-by, but when I leave a place I like to know I'm leaving it. If you don't, you feel even worse."


"Take most people, they're crazy about cars. They worry if they get a little scratch on them, and they're always talking about how many miles they get to a gallon, and if they get a brand-new car already they start thinking about trading it in for one that's even newer. I don't even like old cars. I mean they don't even interest me. I'd rather have a goddam horse. A horse is at least human, for God's sake."


"Anyway, I'm sort of glad they've got the atomic bomb invented. If there's ever another war, I'm going to sit right the hell on top of it. I'll volunteer for it, I swear to God I will."

I dessa dagar när folk hyllar cyniker som Karl Pilkington och Magnus Betner så borde folk verkligen sätta sig in i cynismens mästare och inse att dessa skulle knappt få agera hovnarr inför mästaren Holden Caulfield

Ja, nu var vi här igen. Jag ska bjuda på ett inlägg hade jag tänkt. Vad jag gör om dagarna är inte så intressant, eller så är det just vad det är och därför undviker jag att skriva om det, vem vet? Inte jag, i alla fall inte ikväll.
Det jag tänkte bjuda på är att mina reflektioner kring att det är december och att julen snart är här. Ni som känner mig sen länge tillbaka kanske har en uppfattning om att jag inte är julens största fan, och den uppfattningen måste jag i så fall klargöra som korrekt. Jag vet inte varför. En del påtalar om julens stress och att allt blir så hektiskt kring jul. Det är inte min anledning till varför jag inte tycker om jul, för jag gör verkligen ingenting speciellt kring jul, jag blir inte mer stressad och att gå runt och fundera över varför alla andra beter sig så konstigt gör jag ständigt ändå. Men det är ändå något med julen som gör att jag inte tycker om den. Eller det är hårt sagt, jag bryr mig inte. För mig skulle den 24 december kunna vara precis vilken dag som helst. "Ja, men tänk vad tråkigt att inte fira jul, när alla andra gör det". Jag har aldrig förstått mig på det där begreppet att saker skulle bli bättre eller sämre bara för att alla andra gör något. Jag vet att det där är en högskoletanke men saker och tankar har en förmåga att etsa sig kvar även om man blir äldre. Jag har alltid haft som mål att förstå mig själv och mina egna handlingar, vilket kanske gör att jag kan bli en aning narcissistisk stundtals, men det blir vi alla. Det jag försöker förbättra är att jag alltid haft en "vinna-förlora" mentalitet som inte är bra i vissa situationer och jag är väldigt duktig på att söka och bli en martyr. Jaha, hur kom jag in på det här när jag började skriva om julen? Jag vet inte men jag tror att det finns tankar inom alla oss som måste få komma ut, sätt ett ämne och testa. "Att lära känna sig själv är början på en livslång kärlek" som Oscar Wilde en gång så poetiskt sade. Jaja, jag ska väl avsluta det här inlägget hoppas det gav någon en liten tidsfördriv.





Ska säga upp mitt gymkort också

Snart är det jul och snart åker jag hem till Ludvika igen, eller snart och snart den 23 december bär det av. Har inte varit där sen i påskas, ska bli skoj och komma hem och träffa allt folk igen. Får se hur länge jag stannar, kan bli över jul och nyår, kan bli över jul. Den som lever får se.

I wanna live with the man in the moon

Fan vad kass jag har blivit på att blogga. Men jag sitter så sällan framför datorn nu för tiden och gör jag det så gör jag alltid något annat. Men det kanske kommer någon dag då blogginläggen är längre och bättre, tills dess får ni nöja er med detta eller bara sluta läsa.

Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö

Har åkt på en dödsförkylning, så jäkla jobbigt. Det värsta med att vara förkyld är att ingenting smakar någonting. Vad jag än äter eller dricker så smakar det som luft. Allt jag har gjort idag är att ligga i sängen och spela tv-spel. Egentligen har jag tusen saker att göra men det blev det ingenting av. Imorgon kommer jag ta tag i dessa saker istället, imorgon, imorgon. Imorgon är alltid en flyktväg för de ångerfulla men sällan en god väg att gå.

Visst känns det fint nu Hurricane?

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev sist. Jag har då varit i London i fyra dagar, vet inte var jag ska börja. Jag orkar inte skriva så mycket om det heller. Men det var en helt klart lyckad resa och väldigt fint att få lite nya perspektiv på saker och ting. jag lärde mig en hel del om mig själv och kan verkligen se kontraster mot vem jag var när jag var yngre och vem jag är idag. Det är ganska stor skillnad vad bara ett par år kan göra. Jag tror jag sa till någon för ett tag sedan att jag inte är så förtjust i nätter längre. Jag har förvandlats från en jaga lycka bakom varje gatlykta till att vara en riktig morgon och dagmänniska. Det finns få stunder som är så härliga som när man tagit sig upp ur sängen och har hela dagen framför sig och känna att det inte finns några hinder. Jag upptäckte det extremt mycket när jag var i London, det är inte samma charm att rangla hem klockan fem, det är inte lika inspirerande nu som 2005 om ni minns, för att få in lite Winnerbäck också. Men resan var lyckad och jag kan absolut tänka mig att åka dit igen, fantastisk stad. Jaha, idag var alltså första dagen tillbaka i Sverige. Den började med en katastrofnatt där jag vaknade ett antal gånger med ont i halsen. Sedan tog jag mig ut till skolan där jag jobbar, körde en lektion sedan vidare till nästa uppgift. Ikväll har jag alltså föreläst för 22 vuxna personer om ledarskap. Fantastiskt roligt, det är allt jag har att säga. Får ni chansen ta den bara, tre timmar tog det totalt och då var det lite praktiska moment inlagda också. Det är här jag ser den stora skillnaden mellan hur jag har varit och hur jag är. Även om jag fortfarande famlar lite i mörkret då och då så känns det som om jag har en jäkligt stabil grund, jag vet knappt vad jag skriver för tillfället. Men om jag ska avsluta det här med något så får det bli ingenting är farligt om man har en eld som brinner så följ era drömmar och elda sönder denna vinter och häll tändvätska på sommarn. Ibland är det för jäkla kul att leva.

Förlåt att min blogg mest är ett stall för youtube-klipp. Men som Morrissey skulle sagt "Compare the best of your days with the worst of your days- you won't win"


Men jag ska skärpa mig, jag åker till London om två dagar vilket ska bli kanonkul.


När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig

Det här tyckte jag var rätt ballt



Men vem kan överträffa Broder Daniels version?

Everything that I've done seems so wrong...

Ungefär så som november låter (men det bara finns något här som måste bli sagt)

Letar flyktvägar och behöver ny medicin och nytt land, men jag tänker på dig ibland.

Vet inte btw vad det är med den här låten men jag älskar den kopiöst.

Behind every cynic lies a bitter dreamer

Jag såg South Parks "the ladder to heaven" avsnittet för typ 1000 gången igår. Det fick mig att erinra mina två gamla bloggar. Jag har svårt att skriva sånna inlägg nu för tiden. Jag vet inte om det beror på att jag inte bryr mig så mycket längre eller om jag bara blivit äldre och saknar glöd eller om det är samma sak. Den fria viljan var en tonårsdröm, men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn. Det händer inte så mycket i mitt liv just nu, men det är ju så livet är. Compare the best of your days, with the worst of your days- you won't win. Eller det händer ju en hel del men jag orkar inte skriva lika mycket nu för tiden.

November är en mur av våt betong, där en fånig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö

Idag började jag en ny kurs. Kursen heter kommunikation och konflikthantering. Det är vad det är. Galet mycket obligatoriska lektioner vilket kommer bli svårt att tima in för mig som även jobbar, men det ska gå. Jag säger som han som sket i vasken sa, det löser sig. Annars då? Jo, jag sitter och funderar på vad jag ska göra nästa år. Jag är inte längre tvingad till att vara kvar i Göteborg, jag har utökat mitt CV drastiskt under detta år, jag har en kandidatexamen i idrottsvetenskap och mitt självförtroende är ungefär lika bra som Björn Ranelids, så med andra ord hela världen ligger öppen. Jag har planer både här, där och utanför Sverige. Men mest troligt är väl att jag sitter utanför Feskekörka och är bitter och cynisk, det är ju trots allt höst då med. Känner mig så jäkla dryg hela tiden, så sjukt ambivalent på hösten och vintern och på vår och sommar är det som om någon tänder den där elden som finns långt därinne men kan brinna starkare än solen om någon vill.





Only they who have loved
Only they who have yearned
Only they who have burned
Only they can know me
I am a dark star

ÄR så sjukt sugen på att åka skridskor

Mamma är säkert nöjd

Har ni någonsin tänkt på hur sjukt jävla deprimerande texter Lars Winnerbäck skriver? Jag tror inte folk inser hur cynisk och bitter denna man verkligen är. Jag gjorde i alla fall inte det när jag var yngre, men det var för att jag kollade på vilka som gillade Lars Winnerbäck och hur de var. Jag har dock lärt mig att inte döma boken efter omslaget. Jag tycker ju att bitterhet och cynism är bland det bästa som finns i människor och helst ska den vara uttalad och korkad.

Remember all the movies, Terry, we'd go see, Trying to learn how to walk like heroes we thought we had to be

Fy fan vad överlägset bäst han är.





And after all this time to find we're just like all the rest

Somewhere in my heart

Så fort hösten börjar bli lite för mörk och dagarna lite för otympliga för att orka stiga upp så kan man tänka på Kalleponken. Kanske världens mest lillgamla och deprimerade karaktär. Han är bäst. Tur att jag har det på DVD. SKa KiKa Nu.




(samtidigt som jag pluggar)

How does it feel tonight when all the footsteps that you dream to leave only makes you afraid?

Tänkte skriva ett inlägg nu. Läste för ett tag sen en forskningsartikel om genus och idrott eller jag läser ungefär en så fort jag hinner, för det är något som inte stämmer, jag vet inte vad men det finns ett hål och ett samband någonstans. Hur som helst hade de i denna artikel gjort en undersökning bland några skolor i England med syfte att se vad barnen ansåg vara maskulina respektive feminina idrotter. Som vanligt så är det estetiska idrotter som dominerar bland åskådares syn på vad en feminin idrott är. Jag skulle säkert gjort detsamma om jag fick frågan. Det orkar jag inte ens diskutera. Men så här skrev jag en gång i tiden angående detta.

"Det är svårt att peka ut typiska kvinnliga eller manliga sporter på grund av att linjerna mellan manligt och kvinnligt börjar mer och mer suddas ut. Men det finns alltid den enkla vägen och peka ut maskulinitet och femininitet baserad på historiska värden, där männen var krigare och kvinnorna inte verkde ha mycket inflytande på de som styrde samhället. Deras primära mål var kanske att se så bra ut som möjligt för att göra männen mer framgångsrika. Om man ser till dessa värderingar tenderar de maskulina idrotter att vara boxning, brottning, ishockey, tyngdlyftning etc. och de mer feminina idrotterna tenderar att vara gymnastik, beachvolleyboll, konståkning, dans etc.
De maskulina sporter är ofta de som verkar innehålla mycket kraft och muskler, samt mycket kroppskontakt. Man hör ofta sportkommentatorer säga att till exempel ”hockey är en fysisk sport och du måste vara en man för att kunna spela det, det är ingen sport för pojkar”. Jag gissar att det åtminstone är en sport som deltagare och åskådare ser det som en maskulin sport. En annan manlig idrott är brottning som har utvecklats till en sport under flera decennier. Brottningen började som en övning för militären i Persien vilket gjorde att endast män fick deltaga och det gjorde även simmning i början av 900- talet, dock verkar inte simning idag klassas som en manssport i samma utsträckning som brottning. Detta möjligen beroende på avsaknaden av kroppskontakt.
De feminina sporterna är mer av estetiskt typ, där teknik och balans spelar en större roll. Därmed skulle till exempel dans, gymnastik, beachvolleyboll etc anses vara mer feminina idrotter.
Många av de historiska värderingarna på kvinnor verkar finnas även år 2011. Det måste vara svårt att vara en kvinna som försöker göra något av sig själv i den mansdominerande värld som idrott fortfarande är. Det finns alltid dubbla budskap från samhället. Tidningarna försöker alltid att vända ett bra resultat av en kvinna till något mer. Parallellerna mellan könsstereotyper är för vida idag, medan normen för vad som är manligt respektive kvinnligt börjar suddas ut."


För att återkoppla till artikeln. När man är 6 år anser jag att man inte ska kunna pricka in dessa värderingar. Man ska vara så pass oförstörd att man inte lägger märke till detta, så var det inte i den forskningsartikeln jag läste. Utan barnen hade redan socialiserats in i dessa värderingar. Här har jag alltså min tanke på c-uppsats som jag presenterar exklusivt idag. Jag funderar på att göra en liknande studie i Sverige, jag har bara inte bestämt hur jag ska utforma den. Jag tror att det behövs en sån här studie för att medvetandegöra att jämställdhetsarbete är allas ansvar hela tiden, annars får andra dra så tunga lass för att försöka göra människor normala. Ett sätt jag funderar på att göra det är att åka på en roadtripp runt i sverige från norr till söder och göra en enkätundersökning. Jaja, tankarna finns det är alltid början.

Like the summer falls and the winter grows

Jag vet inte vad jag ska säga om mitt föregående inlägg, ta det hur ni vill. Det var inte riktigt meningen att vara så bitter, men ibland måste även sådana känslor kanaliseras ut. Vet inte vad jag håller på med egentligen, allt är rätt bra ändå. Det handlar bara om mindset och selektiv perception, jag vet ju det ändå och ibland känns det bra att slå bort tankar. Det var som sagt så The ladder to heaven bloggen kom till en gång i tiden. Roligt förövrigt hur nästintill alla mina "nu ska jag skjuta knäna av mig" inlägg på den bloggen har gjorts av olika kända svenska komiker med exakt samma tvist som jag hade. Såg på Özz Nujen när han var med på Robins och pratade om invandrare och Sverigedemokraterna och använde exakt samma punch som jag hade i ett av mina inlägg som var skrivet 2 år innan detta. Jag kanske borde ha blivit ståupp komiker med samma skämt som Magnus Betner som även han har ungefär samma puncher som jag hade på den bloggen. Den bloggen hade ungefär 7 läsare om dagen, vilket jag tycker är bra, denna har något fler men det gör inget. Jag skriver hellre utelämnande för ett fåtal personer än skit för en stor skara, jag vet inte varför. Jag tycker om att skriva och imorgon har jag planer på att bjuda på något spektakulärt för den som orkar vänta med andra ord, jag hoppas i alla fall att jag kommer hinna skriva.

Jag står givakt med min rygg rak och tar 400 slag

Jaha, då går man hem idag från skolan och tar en sväng om in till nordstan för att handla en vinterjacka. Det första som sker när jag kommer in i nordstan är att jag ser två 14 åriga pojkar stå och puckla på varandra rätt brutalt lite längre in. Det har liksom bildats någon slags ring där de står i mitten och människor går i omvägar runt dom, män i kostym och välklädda kvinnor går alltså runt två pojkar som slår varandra. Jag blir matt. Själv ger jag mig in och särar på barnen som är rätt förbannade på varandra, lugnar ner de och sen får de prata med varandra. Jag vet inte varför men det känns som det alltid är jag. Minns en gång när jag var 17 år kanske och var ute och promenerade hemma i Ludvika med en vän och en klunga barn cyklade runt, rätt vad det var så råkade en unge köra rakt in i en annan som stupade rakt i asfalten och började blöda. Ingen vuxen som tog nåt ansvar så jag tog ungen och bar hem han där han bodde. Likaså en sommar när min lillebror, jag och några kompisar lekte, då var jag kanske 13 år och min lillebror skar upp foten rätt rejält mot ett elskåp och den kompisens farsa som vi var hos typ skickar ut en servett för att stoppa blödningen. Den här gången hade jag en äldre vän med mig som kunde bära hem min bror, det är genom sånna här händelser som mitt förtroende för vuxna försvunnit. Det är inte nog med att de har fel i nästintill allt de säger, de flesta är dessutom helt inkompetenta. Eller har jag bara haft otur? Var fan är alla andras ryggrader? Pojkar som slåss och man tittar på, sen sitter man hemma med en kopp te och tycker att samhället blivit så cyniskt. Ja, du kanske är en del av detta förfall, självinsikt och reflektionsförmåga som en fem åring. Allt är så enkelt om man går runt med inställningen att någon annan kan ta ansvar, jävla social loafing samhälle, ta lite ansvar. Jag blir så matt och jag är redan matt. Jag går runt i någon slags gråzon just nu så jag börjar känna igen ansiktet i spegeln i alla fall. Jag tänkte väl allt var för bra, som ett olyckligt skämt.

Jag stod ensam kvar i dörren
Såg på regnet utanför
Nån annan snurrar hjulet
Och fortsätt vara nöjd
Men jag väntar inte längre
På min tur att bli kastad
Jag hoppar av vid nästa stopp
Min längtan har inte dött


Så jävla bra låt

För varje andetag sjunker kniven längre in i ryggen

Vm i att hålla färgen

Förstår inte vad vissa håller på med. Referensmakt vad är det? Jo, det är när andra personer ser upp till någon annans egenskaper och beundrar denna personen. Hur funkar det här när någon tror att den har en referensmakt men inte besitter den? Ja, man blir rätt förbannad över den andra personens ignorans. Jag trodde inte att människor som är sopor försökte använda sig av referensmakt, trodde inte ens det var möjligt, men har blivit motbevisad. Det är fan lustigt när man tänker efter. Det är bara patetiskt och helt värdelös empatiförmåga. Jag blir bara schack och matt. Jag tror alla som läser det här inlägget känner igen sig för de finns överallt. Kom ihåg att makt existerar överallt men är helt ofarlig om man kan hantera den.

Tänk så många broar jag bränt

Jaha, då var ännu en vecka till ända. Jag tycker inte om att skriva så egentligen det ger mig lite ångest och det har jag tillräckligt men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Hösten gör mig väldigt ambivalent, vissa stunder är man skitglad medan andra stunder vill man bara gå och lägga sig. Jag antar att detta återfinns hos de flesta människorna för så är det nog, det är inte alltid party att vakna. Jaja, tänk att det finns människor som är så fruktansvärt lika mig de är få men de finns, bra och fina människor. Tänk.





Minns du Ismael?
Jag är din Ismael.

När man är över 15 vårar finns inga känslor kvar

Så vacker, Dan Andersson, Sveriges bästa poet. Tranströmer skitnödigt-trams.

My hometown

Jag vet inte varför jag skriver att jag ska ta uppehåll, jag kan ju inte det. Såg att de sålde glögg i affären. Älskar glögg. Men det finns ett ställe på jorden där glögg befinner får en synergieffekt. Det är när man befinner sig i Ludvikas ishall och tittar på hockey. Det finns ingenstans på denna jord som glögg är lika gott som just då. En kopp glögg och 5 bananaskids i pausen nere i kafé pucken där man lyssna på de gamla gubbarna som analyserar matchen. Där i kaféet hänger även mitt namn på en tavla då jag som 13 åring fick priset som föreningens bästa lagspelare, så det är väl kanske ingen hemlighet att jag älskar såna här saker. Jag pratar nästintill dagligen om hur viktigt det är att skapa en medveten kultur kring föreningar, men det verkar finnas någon slags tanke om att detta fenomen kommer komma av sig självt, vilket jag då inte tror på. Det är det här jag menar måste finnas kring lag. Det måste finnas en 22 årig grabb som skriver blogginlägg 7 år efter han spelat sin sista hockeymatch i föreningen som sitter och säger att det finns en synergieffekt i glögg som kan uppnås i en ishall i en sketen stad någonstans i dalarna. Habitus kanske? Ja, kanske ett helt annat habitus, ett så mycket renare och finare idrottshabitus.

Är sjuk har trots det varit effektiv idag. Nu ska jag lägga mig och sova.

You know hearts these days are so cheap

Mår dåligt idag. Har ont i halsen och är trött. Har blivit skitdålig på att blogga också. En vacker dag försvinner denna blogg också, Everythings dies baby that's a fact, but maybe everything that dies someday comes back. Jag går inte på någon uttalad paus men jag vet inte hur mycket jag orkar blogga och vad jag har att säga längre. Hösten har tillslut bitit sig fast vid mig.




But I'll meet you someday on lovers lane

Jag glömmer att vi glömt allt om varann

Så börjar ytterligare en vecka gå mot sitt öde. I mataffärerna börjar de rusta för jul och musten är redan klar för försäljning. Livet rasar på i så snabb takt att jag knappt klarar av att hinna med och om några månader är julen år 2011 redan ett minne blott.
Nästa vecka kommer vara en intensiv vecka som aldrig förr. Jobba två dagar, 3 matcher samt skriva klart minst en skoluppgift lägg därtill några föreläsningar och vi är game. Men efter denna vecka lugnar det ner sig en aning vilket ska bli ganska skönt. Funderar på att åka hem till Ludvika om två veckor sen åker jag till Danmark om 4 veckor sen Borås veckan efter, eller så var det tvärsom Borås och sen Danmark. Jaja, vi får la se. Har varit ledig nu några dagar, var ute i fredags med alex, jocke och emma. Trevligt var det. Sen i lördags såg vi fotboll på O'learys där Liverpool fick ett oavgjort resultat mot United. Trevligt det också och världens godaste Bobby Orr burgare åt jag. Får bli fler gånger.
Idag har jag varit utan ork borde ha gjort något men har mest städat och gjort en förbaskat god kycklingsallad som jag kan äta resten av veckan om jag behöver. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske lyssna på Kent.

Such things I do just to make myself more attractive to you, have I failed?

Tänkte skriva om detta fenomet International suit up day som tydligen pågår idag. Själv har jag inte suit up för det stämmer inte överens med den person jag vill vara. Här ser ni va, vad skrev jag? Den person jag vill vara. Ja, jag tror ju på den här stolliga tanken att man kan välja vem man vill vara så länge man är tillräckligt medvetande om sig själv.
Ja, hur som helst såg fyra killar idag som gick i kostym i skolan (inte i min klass, där går vi i träningsoveraller och tuggar tobak), förutom en av dessa killar som gick i kavaj och jeans. På en sekund får man en tydlig bild om vem han är i gruppen, speciellt jag som älskar att jobba med just grupper. Han är den här killen som inte riktigt litar på de andra, han som tror att de andra kanske driver lite med honom, han kanske inte har fått samma information om detta som de andra som varit mer pådrivande i projektet att alla ska ha kostym på sig denna dag. Med alla dessa tankar drivande i hans huvud när han vakna gjorde han en blixtanalys om hur läget var. Skulle han skicka ett sms till någon och höra om det verkligen var så att de skulle ta på sig sina kostymer. Nej, det kunde han ju inte, för det finns risk att då blir han den utstötta på grund av sin dumhet. Skulle han chansa och dra på sig kostymen och hoppas på att de andra också hade sina. Men tanken att vara ensam om att ha kostym hela dagen i skolan på grund av något dumt skämt skulle hänga kvar resten av skoltiden om han gjorde det. Därför safeade han och tog kavaj och jeans på så sätt kunde han liksom komma lättare undan även om risken fanns att han skulle behöva gå med skjorta och kavaj resten av livet och jag är lovar att ungefär liknande tankar har gått i de andra pojkarnas huvud denna morgon men de körde ändå. Människor är de största flockdjuren som existerar, tror ni mig inte så kan ni göra ett enkelt test. När ni är en grupp människor ställ er på ett torg och så kommer fler människor komma. Eller på sommaren när man kanske dricker vin i en park och helt plötsligt kommer det fler grupper som sätter sig i närheten trots att parken är gigantisk. Jag tror att i alla sociala kontexter man befinner sig i så finns det två strategier som människor har undermedvetet, den ena kan vi kalla WIN strategin. Denna strategi handlar om att man kanske vågar riskera lite extra för att vinna något extra. Den andra kan vi kalla för status qou strategi, vilket handlar om att man inte riskerar att varken förlora eller vinna, man är bara rätt nöjd med att få vara det är också denna strategi jag tror de flesta har. För visst är det väl så oavsett vad det är det handlar om är vi alltid lite obekväma att stå där ensamma och försvara oss för vilka vi är och vad vi tror på. Det finns saker jag lärt mig genom åren och det är att det finns inget bättre än att få en komplimang för vem man är, så länge komplimangen känns ärlig. Vänder vi då på myntet så finns det inget värre än att få kritik för vem man är och för att koppla samman detta med inledningen så är det just vad människor alltid tenderar till att göra, förstår vi inte så sågar vi och vi sågar tills grenen går av och kanske till och med aldrig växer igen och vad har vi då tjänat i slutändan?




En del inlägg tenderar till att bli så jäkla långa att jag inte vet om de hänger ihop och jag orkar aldrig läsa det jag skriver så funkar det så funkar det.

En gammal favorit

Time makes you balder and even children gets older and I'm getting older too

Idag har jag jobbat. Fick höra att jag var en aktiv ung man, men tycker att myntet har två sidor, det kan ju också vara så att alla andra är jävligt inaktiva. Jobbar ett nästintill värdelöst pass på måndagar men jag gör inte saker för pengar (än så länge, då menar jag att pengar inte är det jag tänker på ett dugg när jag utför ett arbete), jag gör saker för personlig utveckling så det gör inte så mycket. Imorgon däremot är det fulldag som gäller. Men för att återgå till idag så har jag först åkt spårvagn ut till stället jag jobbar på tar ca 40 min, sedan tillbaka, sedan ut till träningen några timmar senare som ligger ungefär på samma ställe som jag jobbar på. Med andra ord har jag spenderat rätt mycket tid på spårvagnen idag, men det gör inte så där jättemycket, kan faktiskt tycka att det är relativt gemytligt att sitta med sin kaffe och sin ipad och lyssna på folk. Ja, jag tycker om att smyglyssna på folk för de är så roliga i sina åsikter. En ung man idag diskuterade lärarprogram och statusen bland landets lärare med slutsatsen att det var bra att höja statusen på svenska lärare. Jag ska inte skriva något om detta för jag orkar inte just nu, men folk kan ha sånna roliga diskussioner på vagnen. Jag antar att jag fått denna fascination från min mor vars favoritsysselsättning är att stå i kö. Jaja, imorgon är det som sagt fulldag men har en ledig kväll åtminstånde, då kanske man ska passa på och lägga sig i söffa, hälla upp ett stort glas pepsi, poppa popcorn och kika på en bra film, ja så får det nog bli för imorgon är en annan dag. NU ska jag sova, godnatt och hej då eller höj som man säger i Ludvika.

Välkommen, välkommen hit vem du än är, var du än är

Skriv ett hej om du vill, är trevligt med lite artighet och hälsningsfraser ibland. Ska skriva ett riktigt inlägg snart igen, kommer troligtvis imorgon eller ikväll.

There is a light that never goes out

Skänkte precis pengar till bröstcancer forskning. Men jag hävdar fortfarande att det är upp till varje individ att bestämma vad den ska göra med sina pengar, man är inte bättre bara för att man skänker pengar, har faddrar, räddar utrotningshotade djur osv. Det enda det visar är att man har insynen över att man har för mycket pengar. Det ska vara lika okej att skänka pengar som att inte göra det. Det finns alltid bakomliggande faktorer varför människor ger till välgörenhet eller inte ger till välgörenhet. Det finns alltid anledningar till varför människor beter sig på ett visst sätt och att säga att något är bättre än något annat är att säga att vissa liv är mer anständiga än andra och det tror jag helt enkelt inte på.


Nu när det är oktober och bröstcancer awareness så tycker jag man kan kika in south parks prisbelönta avsnitt om just breast cancer awareness, säsong 12 episode 9



Köpte även en cool Moby Dick t-shirt också. Jag vet lite nördigt men vafan.

Sit down, sit down, sit down next to me

Jaha, vad har jag gjort idag. Eller ska jag säga så här? Ba, är ledig fram till måndag. You heard me. Idag har jag varit i skolan från 9-15 och haft teamledarskap, ingen rolig kurs men uppgifterna verkar rätt okej så det är bara att göra som Ingemar Stenmark och hålla tungan rätt i mun. Jag minns när jag började på detta program. Men först ett sidospår. De uppmärksamma läsarna har kanske märkt att jag alltid undviker att skriva ut namn på saker jag gör eller jobbar med risk för att folk ska googla och hitta denna blogg. Jag tycker inte om att stå i fokus för saker som jag inte bryr mig i. Jag bryr mig inte om denna blogg, jag bryr mig inte om twitter och jag bryr mig inte om facebook. Jag har dessa saker snarare för att jag tycker det är intressant att se min egna förändring, som sagt jag har ju haft tre bloggar på lika många år och facebook är jag nog den flitigaste "gilla" mina egna uppdateringar personen som finns. Jag menar om inte jag gillar de så skulle jag väl inte uppdatera det, jag är ingen hipster eller jag försöker i alla fall inte vara det. Nu orkar jag inte göra det längre alltså "gilla" mina egna statusar (börjar bli gammal och trött), men jag är ju mycket för egenutveckling som kanske en del har greppat vid det här laget.
Hur som helst så hade jag tänkt skriva några rader om hur jag minns att det var när jag började detta program. Allt jag hörde det första halvåret var blåvitt har gjort det och frölunda har gjort så. Den vanligaste frågan varje morgon var typ "såg du matchen igår?", jag som typ inte kollat på idrott på 2 år ba match? "ja, du vet Zaragoza mot Real Betis" (två bottenlag i spanska ligan). Nej, gjorde du, slängde du bort 90 minuter av ditt liv på att se på skit? Själv satt jag nästan varje dag på ett öl-hak och var bitter för att ingenting ville gå vägen (jag skriver alltför ofta om hur bitter jag var förr va?). Nu 2 år senare kan jag tycka att det finns en sån charm och jag vet inte men jag tror att det har försvunnit lite nu när vi känner varandra lite bättre, eller så har jag bara blivit bättre på att skala bort det. Jag vet dock att jag kommer sakna mina klasskamrater i sommar när detta är historia.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Sitter och tänker lite på dikter och kom och tänka på en dikt i Hamlet som jag endast kan referera till. Det är Hamlet som säger det till Ophelia och det är himlans vackert. Kan som sagt inte citera ordagrant men ungefär så här (det är mycket möjligt att detta inte alls stämmer överens med vad som är skrivet i Hamlet men det är så här jag minns det, det är trots allt ett par år sen jag läste den):

Don't believe that the stars are shining,
Don't believe that the sun will set tonight,
Don't even believe that the truth is true
But believe that I love you


Och sen råkade jag snubbla in i den gamla svenska klassikern "Du är så (yeah, yeah, wow, wow)". Där Martin nu försöker visa sin kärlek till en flicka. Då skriver han såhär.

Du är flickan i reklamen
Som har tagit charmexamen
Tv-Shop är så på riktigt
Det du säger är så viktigt

Och du är så
Yeah Yeah Wow Wow!
Du är så
Yeah Yeah Wow Wow!
Du är så
Du är så


Punkt

du är snart där

Vad ska jag skriva? Det var ett tag sen jag skrev något vettigt, men nu ska jag försöka igen. Idag har jag jobbat från 8.30 till 16.00 och vagnen gick hemifrån klockan 07.14 så det var bara att ta på blåstället och sätta igång. Jag brukar ju skriva om min tanke om att det måste synas att du gör det du tycker om. Det ska baske mig nästan slå gnistor omkring dig och tacksamhet ska infinna sig för att just du får äran att göra detta. Det är min tanke, det är vad jag bygger alltifrån och framförallt tror jag på det. Men det är utmattande i slutet av dagen märkte jag men ändå det är så det måste gå till. Jag har lärt mig under detta året att vara i nuet och jag har lärt mig hur viktigt det är. Jag vet inte riktigt vad jag skriver just nu men en sak vet jag. Jag var på en föreläsning för ett tag sen om entrepenörskap detta ord som väcker lika mycket hat som fascination. Föreläsaren tog upp en intressant teori om motivation och en väldigt enkel sådan. Det handlar om att vi människor är antingen "framtidsmotiverade", det vill säga vi ser målet där framme och dit ska vi. Eller så är vi menade han "från motiverade" vilket innebär att vi vet inte vart vi är på väg men vi vet vad vi är på väg bort från. Jag kan säga att jag är 100% "från motiverad". Jag vet inte hur vetenskapligt förankrad denna teori är men troligtvis inte så jättemycket dock tror jag att med självuppfyllande profetior och selektiv perception så funkar det och det är väl ungefär det jag har (en vacker dag ska jag skriva för er om självuppfyllande profetior). Jag tror vi som vuxna helt enkelt måste inse att allt och alla går att påverka, den dagen du säger eller tänker han/hon ÄR så här, den dagen ska du nog fundera på om tidningstjänst inte är rätt yrke. Ja, jag vet inte hur vettigt det här var men genom att låta lärarstudenter ställas inför frågorna HUR? och VARFÖR tror jag man kan revolutionera svensk undervisning. Det finns ju inga tankar och inga idéer och inom alla områden där man jobbar med att leda människor behöver vi utveckla ledare för gör vi inte det så kommer vi aldrig utveckla följare. Jag vet inte hur vettigt det här var, men det jag försöker tipsa blivande lärare om är samma sak som de tipsade oss när vi först kom till årskurs ett i min utbildning. "Ni måste tänka på er ledarfilosfi, en bas där ni står, vad och hur ni ska göra". Jag har faktiskt ett två sidor långt A-4 dokument med punkter över hur jag som ledare ska agera och detta dokument revideras och nya funderingar tillkommer månadsvis. Det är en sak som står i det dokumentet, utveckling och ofta när jag skriver inlägg här så utgår jag från mina hörnstenar. Jag tycker om personligheter som hänger ihop, människor med personlig integritet och det här tycker jag spotify är delaktiga i att förstöra. Nu för tiden ska man vara så transparent som möjligt för att vara intressant, men i min värld kommer de intressantaste alltid vara de som hänger ihop från tanke till handling.

Ska nog bege mig uppåt snart.

Don't ask no questions, don't ever tell no lie, I'm so tired of explaining every minor detail of my life

It's just the wildfire burning
There's no way to put it out

Det känns som jag gett allt jag kan ge

Kanske det bästa som gjorts i svensk humorväg på 00-talet. Ville bara säga det och livet är till för att skratta åt.



Nu åker jag på inflyttningsfest. Ha det bra allihopa.

Ge mig nånting att tro på medan ljuset är släckt

Åh, på torsdag är det äntligen dags igen. Äntligen dags för världens bästa roligaste och coolaste serie att komma tillbaka. Älskar att få kliva upp supertidigt på torsdagsmorgonen kolla på nya south park.

Hello darkness my old friend, I've come to talk with you again

På tre dagar har jag samlat material och skrivit två uppgifter. Eller en håller jag fortfarande på med. Ja, det är den där om karismatiskt ledarskap. Minns förövrigt de gamla "The sims" spelen när man kunde stå framför en spegel och öva karisma, funkar inte riktigt så tyvärr ni som vill ha bättre karisma. Jag är snart klar och den ska in imorgon men jag fungerar inte när jag inte har tidspressen. Nu har jag ungefär 4000 tecken kvar att skriva och jag känner att jag kan göra det imorgon istället. Jag är inte en sån som kan sitta veckor i förväg och göra saker, då kommer jag ha så mycket tid att grubbla över formuleringar och andra detaljer att jag kommer bli tokig tillslut. Jaja, jag är lite knäpp i skallen men det har jag ju konstaterat förut så no news there. Tänker skriva klart det imorgon i alla fall.

Just nu sitter jag och dricker blåbärssoda och äter Brio-godis. Känns lite tungt att jag aldrig kom iväg och plockade blåbär i somras men jag har väl bara mig själv att skylla. Var ju aldrig hem till Ludvika och fick aldrig använda min fina bärplockare, men det kommer nog en ny sommar nästa år och då får jag ta igen det. Vad har jag att skriva en sen septemberkväll som denna? Läste Schulmans frus blogginlägg om genusdagis. Orkar inte kommentera det mer än att jag läste en vetenskaplig artikel om genus och sport för några dagar sen, där man hade undersökt 6-åringar i England om de hade någon uppfattning om vad som klassades som manliga sporter och kvinnliga sporter. Intressant nog har det skett en utveckling kring fotbollen där 55% tyckte att det var en sport för både killar och tjejer. Det klart att barn blir påverkade av sin omgivning och kan man motverka detta så varför bli upprörd?

Sedan avslutningsvis känner jag för att skriva, det är inte vad vi tycker utan vad vi gör som kommer forma vilka vi är, glöm inte det (nu är jag här igen, the ladder to heaven?).

Jag är bara en sekund ur ditt liv

Sitter här och får psykbryt. Psykbryt på livet, psykbryt på en uppgift, psykbryt ikväll är ordet. Kan det inte bara bli lätt? But you got to wait for the best, heter det väl så jag väntar och hoppas. Struntade i allt en halvtimme och kikade på nya "how I met you mother" avsnittet. Tänk om ni folk skulle lyssna lite mer på mig när jag sa att det här kommer bli succé när det lanserades i Sverige under namnet "hur jag träffade din mamma", med uppenbar känsla för stil, det är jag det. Just det karismatiskt ledarskap är det jag sitter och skriver om förresten. Kan karisma existera utan kris? Vad är karisma? Ja, ni klurigt. Får visa mer styrka, klättervillighet och klurighet helt enkelt.

Alla vet säkert vad som hände i Norge i somras men för mig som läser ledarskap på heltid så tyckte jag det var förfärligt intressant att se hur alla älskade Jan Stoltenberg. Ja, vad säger man? Kan karisma existera bortom en krissituation? Max Weber påstod i alla fall inte det på 50-talet och jag är benägen att hålla med honom. Ja, ni ser jag orkar inte ens skriva det på det här populärvetenskapliga sättet. Så snälla ta mig tusen dagar härifrån!

Vad har du gjort?

Sa för några veckor sedan att jag skulle ta och klippa mig. Har fortfarande inte orkat och som ni ser har jag inte rakat mig på ett tag heller, men skägget kan få vara kvar cause remeber you just don't have to be a convicted murderer/ public masturbating rapist pedophile to wanna look like one.





Har kommit in i en sjuk Kent period också.

Smar...t

Militant motståndare? Man undrar ju ifall den här grabben har alla höns hemma. Eller nä, det gör man inte det har bevisat så många gånger att han inte har.





"jag har gjort fel, men det har han också" Vafan är du helt pantad i röven Paulo. Om du vill så kan jag ta en diskussion med dig för jag vet att jag har rätt. Vad är det för argument? Maktargument nummer ett. Jag har rätt du har fel och har du rätt så ger jag dig en lavett? Det fira valet va?

Han motsäger ju sig själv i slutet också (känner mig korkad när jag måste vara så här explicit att Paulo Roberto motsäger sig, liksom det fattar väl alla). "När man ska välja vem som ska vara hemma så väljer man den som man tjänar på". Ja, just det där har du ju din sociala konstruktion. Pajas. Fan, gå ut och dricka öl med en 6 månaders gammal unge. Måste ju vara helt värdelöst, jäkla party pooper (bokstavligt talat)(obs skämt, tycker inte man ska gå ut och dricka öl med bebisar, pepsi är bättre).

A working class hero is something to be

Nu sittter jag här efter en 13 timnmars dag. Det började med exaination i skolan på deliberate practice. Man skulle tydligen presentera det muntligt för hela klassen vilket jag inte hade någon aning om. Men det gick bra, har utvecklats enormt mycket på att stå framför en grupp och prata. I sommras pratade jag inför ca 200 personer så det var ingen större match det här. Efter det åkte jag ut och påbörjade första arbetsdagen, var lite rastvakt och träffade personalen osv,,, ska dit imorgon också. Kommer jobba måndagar och tisdagar 5 timmar totalt så det är inte så tungt och alltid kul med lite extra pengar. Efter det här satte jag mig i klubbstugan och pluggade, har två inlämningsuppgifter tills på fredag. På kvällen var det dagas för match, som vi vann med 1-0 och nu sitter jag här och äter en torr korv med bröd. Idag blev det lite väl mycket men detta var en engångsföreteelse och snart är fotbollssäsongen slut och då kommer det lugna ner sig en aning. Men ja, bra dag i sin helhet trots allt, lite lång men va fanders ibland så kan även de kortaste dagar kännas som evigheter. På fredag ska jag dricka alkohol för då ska jag på inflyttningsfest och gärna på lördag också i rätt sällskap. När jag var 18 år trodde jag aldrig att jag skulle behöva planera något sådant. Men det är bättre tider nu, så mycket bättre och det ska bli ännu bättre.



I stumbled and crawled these streets
With the people passing by
I never knew how to act
I never knew how to meet their eyes
And I couldn't tell you the reason why
I just wanna light up your sky

Se på mig nu, vad tycker du?

Nu, nu är denna helg över. Fredag match, lördag talangträning och idag har jag spelat fotbollsmatch. Ja, ni läste rätt. Jag knöt återigen på mig fotbollsskorna och ställde upp och spelade en b-lagsmatch för att rädda föreningen från att diskas. Jag har inte spelat fotboll på 5 år, det känns. Sitter här framför datorn med ont i hela kroppen. Men jag ska ta er tillbaka i tiden, till en tid då benen var hela och sommardagarna aldrig tycktes sluta.

En gång i tiden för säkert 10 år sedan (herregud vad gammal jag är) så spelade jag och brorsan fotboll varje dag. Vi började någon gång i mars så fort man såg de första grässtråna hemma på bakgården i Ludvika. Tjälen brukade vara kvar i marken, men vad gjorde det? Mammas och pappas hammock fick tjänstgöra som mål och så skickade man in lillebror i målet och så stod man där i timmar. Detta höll vi på med fram till och med september varje år. Man gjorde det för att det var det bästa som fanns, det fanns ingen tanke på att bli någon, ingen dröm om att bli näste Brolin. Vi visste nog inte ens vem det var, eller vi hade en plansch med Brolin, Dalin och Henke Larsson hemma där de gjorde reklam för OLW, men det var väl allt. Det här fortlöpte nog i alla fall fram tills jag var 15 år och då var hammocken alldeles för stor för min då 10 åriga bror att vara målvakt i så då satte man han på morsans pakethållare, stoppade bollen ner i en utsliten brynäsväska och vattenflaskor i cykelkorgen, ner till Stensveden Ludvikas egna camp nou. På sommrarna spelade man tills man inte såg bollen längre, sen tog man sitt och åkte hem och sov. Men det var nog här någon gång min motivation började sina. Det var här någon gång jag fick uppfattningen om att fotbollen faktiskt kunde ta mig någonstans. Därför tränade jag som en dåre när jag var 15 år. Tränade minst 8 gånger i veckan samt att jag varje dag stod nere i vår källare och trixade. Men det var också här någonstans mina ljumskproblem började eskalera. Fick göra några matcher i det "fantastiska" distrikslaget och var uppe och tränade med A-laget som då låg i division 3. Men där var det sån konstig stämning, dels var jag 160 cm lång och vägde typ 55 kg och det kändes som om alla var ute efter att skada mig så jag minns att jag ville slänga mina fotbollsskor och aldrig mer spela igen. Tänk er själva att göra det ni verkligen älskar och får uppfattningen om att 15 "vuxna män" vill förstöra för dig. Jag fattade ju inte att man som liten pojke inte fick komma upp och dominera. Minns första träningen jag gjorde då tunnlade jag deras ordinarie mittback och lade in ett enkelt skott bakom målvakten. Nästa träning lekte jag bort deras firade målskytt så att han jagade ikapp mig och kapade mig bakifrån och tränaren stod bara och log. Jag hatar den jargongen som finns inom vissa idrottslag, jäkla nollor.
När jag var 17 år hade jag dragit på mig sånna ljumskproblem att efter en match så kunde jag inte gå uppför trappor ens och det var väl där någon gång jag beslutade mig för att det är dags att lägga av. Jag slutade nästan helt men suget var för stort och när jag var 18 år gjorde jag ett sista försök till en comeback men ljumskarna satte återigen stopp. Efter det här slutade jag helt, ville inte veta av fotboll och varken kollade eller brydde mig i sporten i 3 år, sen kom jag tillbaka fast denna gång i en tränarroll och ni kan inte ana vilken stor hatkärlek jag känner varje gång jag ser den där bollen.


Nu sitter jag här och har ont i hela kroppen efter en match. Det har ju som sagt hänt en del sen man lade sina fotbollsskor på hyllan. Man började dricka alkohol, äta för mycket skräpmat, dricka för mycket läsk, brutit två ben i kroppen och dessutom har inte mina ljumskproblem försvunnit under tiden så nu har jag lite problem med att gå. Men jag tror definitivt det här var min sista fotbollsmatch som spelare (tack och lov)

Imorgon har jag examinationsseminarium och sen gör jag min första dag som idrottslärare, ska bli riktigt kul att börja. Ska få alla barns ögon att glittra likt solen en tidig aprilmorgon och få eldar att brinna likt majbrasor, man ska alltid ha den inställningen när man jobbar med människor oavsett ålder. Jag vet det låter flummigt men ibland så måste man våga tillåta sig att verka flummig. Sen är det match på kvällen så nog har jag att pyssla med imorgon också. Men efter denna vecka lugnar det ned sig och på fredag är det slut på Ledarskap 3 kursen, gött mos som Sven-Bertil Taube hade sagt.

Troligtvis världens bästa intro någonsin. Det här är min theme song

Nämen, en familjegrav men vad skönt med lite sällskap idag

Idag är det en tung dag. Den här helgen är fruktansvärt tung, önskar att jag också kunde få göra saker som jag vill göra. Jag önskar att jag fick vara där jag med, som en del av din kväll. ;en jag får nöja mig med detta denna helg.





Ungefär så:

Bygg nåt vackert eller krossa allt

Jag är trött på alla tankar
Trött på sakerna jag har
Och alla dom där människorna
Som tror dom är som jag

Trött på allt man får
Som man inte ens vill ha
Jag vill bara ha nån
Med lite värme kvar

Och du kan le åt allting jag vill göra
Skratta kinden våt
När jag kommit dit jag ville
Vem är det som skrattar då?
Vem är det som skrattar

Closing time

Jag känner att jag behöver skriva några rader om det här med att Filip och Fredrik ska supa sig fulla i direktsänd tv. Först måste jag klargöra att jag tycker Filip och Fredrik är det bästa som hänt svensk underhållning utan någon konkurrens egentligen. Sedan måste jag klargöra att det inte handlar om någon moralpanik som till exempel hur kan de glorifiera alkohol i tv när det finns så många som har problem med alkohol. Det handlar inte heller om någon moralpanik om att det finns många unga som ser upp till Filip och Fredrik och kanske tycker alkohol är coolt på grund av det här. Ack, nej. Jag hävdar fortfarande att ungdomsfylla är bland det finaste som finns i livet. Varför äcklar då detta mig nåt så in i soppmärgen? Det har inte enbart med Filip och Fredrik att göra utan det har med allt som händer med svensk underhållning. Jag satt och lyssnade på Magnus Betnér på bandit härom veckan där han intervjuade en prostituerad. Jag fick också mail (skriver man så om man får meddelande på facebook?) av min 17 åriga bror som tyckte det var ashäftigt att Betnér hade haft en prostituerad med i sin show. Jag fattar helt enkelt inte vad som är coolt. Det jag lyckades få ut var att det var någon slags exotism som uppstod bara för att det här hade aldrig gjorts förut. Okej, jag köper det argumentet (även om det var halvkasst, Janne Josefsson intervjuar ju prostituerade hela tiden känns det som). Det finns en anledning. Man måste alltid, alltid fråga sig varför? Varför intervjuar han en prostituerad, varför super sig Filip och Fredrik sig fulla i direktsänd tv? "Jo, för att folk tycker det är exotiskt så klart. Pucko, det sa ju din bror". Precis, underhållning har gått från att sträva efter att vara just underhållande till att vara exotiskt så att folk ska prata om det. Där har vi felet. Bra saker dör och dåliga saker överlever bara för att de är tillräckligt exotiska. "aa, men är de tillräckligt bra så överlever de väl?". Nej, vi kan ta facebook och twitter som exempel, så fort du gör nästa uppdatering så är det förra redan historia. Därför är exotism viktigare än smarthet och underhållning idag. Ett exotiskt tv-inslag kan i bästa fall hamna som ett facebook-meddelande i någon annans inkorg på ett helt annat sätt än vad god underhållning kan. Jag förstår det subtila i detta, vem bestämmer vad som är underhållning? Om det råder någon slags konsensus om att vara full i tv är underhållning så är det väl givetvis det. Men som Claes Månsson en gång så vist sade "matar man människor med skit, så kommer de tillslut att tycka om det".

Jag vet att jag låter som en gammal pensionär och jag vet att jag låter som en psykopat men fan mitt huvud snurrar alltid i "varför?" cirklar. Varför är det en groda som pratar i tungor med i Star Wars det mörka hotet? Varför skämtar slänger de in halvroliga kommentarer varje gång det börjar bli lite känslosamt i Harry Potter filmerna? Varför visar de inte Saurmans död i Sagan om ringen triologin? Detta varför var anledningen till att jag började blogga en gång i tiden och det är därför jag skriver sånna här grejer ibland. Tack för mig.

Imorgon är det fredag igen. Kul!

I en värld byggd av män för männen

Det här är en stor anledning varför idrott och genus är så intressant.





I nästkommande OS tävlade kvinnor och män var för sig.

Go back to those gold sounds

Lyssnar på Kirsty Maccoll, en gammal hjälte och hjältinna.










Man tycker nästan synd om henne att behöva stå där med Shane MacGowan på sista klippet, men ack så vacker låt

14 dagar kvar

Om två veckor återupptar världens bästa serie och två av världens största genier sin gudaskapelse, South Park är tillbaka.

Du & jag döden

Har mest sovit idag. Är sjuk. Är melankolisk när jag är sjuk. Imorgon är jag frisk.


Ja, som sagt så har jag haft feberkänningar idag som började redan igårkväll. Det börjar bli bättre nu efter att ha sovit nästan hela dagen. Det jobbiga med att vara sjuk är inte själva sjukdomen, utan det jobbiga är att jag blir så melankolisk. Hopplös, nedstämd och uppgiven, det är vad jag är idag.









VM i att hålla färgen för jag kommer ingenstans och ingenting blir bättre.

-------------------------------------------------------------------------------------

Det måste vara okej

Såg den här fantastiska videon som handlar om allt jag tycker.




Det måste vara okej. Vi är alla föreställningar av oss själva och vad vi vågar och inte vågar är föreställningar av vad vi tror andra kommer att tycka om oss. Men det måste alltid vara okej, i alla fall i mina ögon. Det måste alltid vara okej.

Have you ever had the feeling that no one really knows what you're all about and when you try to show them they all have things to do tonight

Tänkte slå ett slag för Mia Skäringers "Dyngkåt och hur jävla helig som helst". För er som inte sett den ta en titt på Svtplay. Fast det vore ju tråkigt att bara slåss utan att förstå varför man slår. Eller jag kan slå ett slag för Mia Skäringer helt generellt för hon är helt jävla alla superlativ som existerar underbar (fast jag inte är världens största fan av solsidan en helt ok serie inte mycket mer).
http://www.blogger.com/img/blank.gif
Varför vill jag slå ett slag för henne ikväll? Först tänkte jag skriva ett par ord om feminism som jag fortfarande vågar kalla mig för, trots att grabbar alltid ska grabba till det på det där grabbiga viset som gör att grabbar alltid förblir grabbar när en grabb kallar sig för feminist. Ja, ni lär vara jäkligt karismatiska om ni ska kunna påverka mig till att tycka saker jag inte känner, det kan jag ju säga. Försök gärna för ni kommer att misslyckas. Jag har ju tidigare skrivit om feminism både inom min utbildning (idrott och genus som jag läste i somras) och sedan mitt smått legendariska blogginlägg från förra året där jag skrev om Stephan- Mendel Enks bok "Med uppenbar känsla för stil" (läs här om ni vill). Det klart att jag inte är någon hardcore-feminist mest för att jag inte orkar hänga med i debatten, men jag vet vad jag tycker. Jag är förövrigt inte hardcore inom något, hade gärna varit det (hade gärna varit galen fundamentalist också så här riktigt jävla skogsgalen). Men jag kom på vad jag ska skriva om ikväll, från mig till er. Det är inte dagsfärskt, men det är sällan åsikter rotade i 1960-talet. Jag tänkte kommentera Arne Hägerfors utlägg om att ishockey är en lämpligare sport för tjejer för att den är lättare att förstå och sätta sig in i än vad fotboll är. Okej, jag vet att Arne backade här och tog tillbaka det och förklarade att han menade att tjejer kanske inte är lika maniska som killar är när det handlar om sport, men att de kan vara lika maniska om andra saker. PUNKT. Här är det stora, stora kapitalfelet. Jag hatar när människor jämför sig själva med andra, då kan ni förstå varför jag hatar detta. Det handlar inte om vilka som är maniska, det handlar om varför man är maniska. Varför är killar mer maniska när det handlar om att följa ett fotbollslag än vad tjejer är? Ja, en sak kan ha och göra med att man skriver om Zlatan 20 gånger om dagen? "Ja, men Zlatan är ju en fantastisk förebild även för unga tjejer!" Ja, absolut men hur hade det sett ut om man hade skrivit mer om Lotta Schelin än om Zlatan? Skulle vi ha fler fotbollstjejer än killar då och skulle kända mediaprofiler säga att hockey är en lämpligare sport för killar? Ja, vem vet? Hur kan det vara så här då? Makt kallas det. Framförallt tror jag på makt genom ett historieperspektiv och sedan ett glastak starkare än granit. Det vill säga att när det var okej att slå ner någon för att den var svagare så gjorde män det för att komma lite högra upp än alla andra. Sedan när denna var för svag för att kunna slåss själv så kunde han låta någon annan slå åt honom tills den dagen han klev åt sidan och bara lämna över allt till sin beskyddare, and so it goes on. Jag tror med andra ord inte det handlar om hur media rapporterar och jag tror framförallt inte det handlar om genetiska nedärvda koder för vem som är mer lämpad för olika uppdrag. Men vad ska vi göra för att förändra det här då? Ja, ett sätt kan ju vara att till exempel sluta jämföra killar och tjejer. Ett sätt kan vara att sluta vrida huvudet bakåt bara för att en kvinna säger något. Ett annat sätt kan också vara att sluta göra sig ironiska över allt som sägs av kvinnor. Ett annat sätt kan vara att börja prata med varandra utan att försöka vinna eller förlora, helt enkelt utan någon jävla prestige emellan. Sluta spela killar mot tjejer i skolan. "Ja, men de tycker ju det är kul". Tycker de det är lika kul när en kille som är betydligt mycket sämre än en tjej får toppjobbet bara för att man är uppvuxen med en norm om att det är killar mot tjejer? Sluta säga "hur känns det grabbar att få stryk av tjejer?", eller klassikern "haha, du fick stryk av en tjej". Vi måste spräcka glastaket, kompetens är viktigare än prestige, rätt person på rätt plats det är min enda religion.





Jag vet inte om det här inlägget hänger ihop, har nog en lättare feber.

Jag har inte glömt hur man flyger, men mina kinder kanske var rödare förr

Varit ute och promenerat i cirka två timmar. Älskar att vara ute och gå, stanna och fundera och bara titta på allting runt omkring. Sitter nu och väntar på att bastun ska bli varm, ska sitta där och svettas och dricka cola alldeles för länge.

Du är nästan som jag

Med det sista de sa i din dörr "Jesper du var bättre förr"

Ja, igår var det som sagt Håkan Hellström och som sagt var så tog jag mig ensam fram genom publikhavet när de andra gått för att dricka öl. Vad ska jag skriva jag ångrar inte en sekund att jag tog detta beslut, eller jag skulle ta det beslutet alla gånger i veckan om det så behövdes. Mannen som varit en stor del av vardagen i åtminstående 7 år. Vad fick jag se då? En Håkan som alltid levererar. Klimax nåddes i mina ögon när han basunerade ut den otroligt vackra balladen "du är snart där". Jag har faktiskt aldrig gråtit på en live-konsert men där och då var det nära att det brast men jag klarade mig, stå helt själv och gråta till Håkan hade dock varit rätt ballt. Det var nästan så att man ville rusa upp på scenen och ställa sig bredvid och bara skrika "Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder nåt, och vem som går att lita på". Detta var sista låten innan extranumren men för mig hade det räckt där. Visst grymt med "Känn ingen sorg..." där Liseberg exploderade men det är när Håkans balladröst som hela tiden är så nära att spricka som man inser hur fruktansvärt bra han är. Tycker fortfarande att det är kul med folk som säger att han inte kan sjunga och jag kan faktiskt bli rätt irriterad på dom, vad jämför man med? Erik Saade eller? Okej, om det är så att Håkan inte sjunger bättre än Saade så gå du på dina Saade konserter så går jag på Håkan, hoppas du får skoj. Minns hur många sånna hör diskussioner man fått ta genom åren i Ludvika "aa, men det är ändå bara bögar och tjejer som lyssnar på Håkan" brukade ljushuvudena alltid avsluta med. Nu verkar hela svenska folket vara antingen bögar eller tjejer med andra ord, vore ju nåt bra med det här landet i så fall. Vad mer bjöd Håkan på? En fantastisk live-uppvisning av "Dom där jag kommer från" som fick mig att ropa "jag tror jag älskar de där jag kommer från" fast jag inte ens gör det. Håkan bjöd även på den fantastiska "En midsommarnattsdröm" som jag sa när jag hörde den första gången att det här var bland de sämsta jag hört Håkan göra (jag gick i årskurs 9), det tycker jag inte längre. Gillade även "Kom igen Lena" kommer aldrig sluta älska "rappen". Åh, det var så vackert och det var som om Göteborg med sitt veckolånga regnoväder lyssnade till sin gud och lät solen skina hela dagen. Spelningen 5 av 5 utan tvekan.

Jag är rätt mycket med mig själv

Sitter och lyssnar på Winnerbäck och funderar.





Jag vet att allt jag gör inte är så smart. Ibland låter jag rädsla styra mig, rädslan att bli äldre, rädslan att inte räcka till, rädslan av att bara stå still och i min rädsla kan jag göra dumma saker eller saker som jag inte borde göra. Jag är inte så här som jag ibland framställer mig. Jag har ingen brådska, jag skulle aldrig tvinga någon till något eller dra något mot ett hål och om det här är allt som någonsin blir så skulle det väl få vara så och jag skulle vara tacksam för allt jag varit med om. Det är ingen tävling och jag försöker inte vinna, men ibland låter jag rädsla styra mig och denna vecka har jag inte varit på något bra humör, jag vet inte varför men alla dippar ibland så även jag cause I'm no hero that's understood.

I saw two shooting stars last night, I wished on them but they were only satelites, is it wrong to wish on space hardware?

Igår var inte min dag för fem öre de som läste den här bloggen igår förstod kanske det. Den fortsatte i ungefär samma stil resten av dagen. Men det var ju Håkan igår också. Tack vare att Jocke jobbar på Liseberg så kunde vi undvika allt folk och smita in på den bortre ingången. Det var ändå för mycket folk så vi såg inte så mycket. De andra drog iväg och drack öl medan jag tog mig framåt och hitta en rätt bra plats i folkhavet. Det var kul att se Håkan igen och jag såg bättre än vad jag gjort på tidigare spelningar i år. Brukar alltid komma någon 2 meters snubbe och ställa sig precis framför. Efter det här åkte vi till Henriksberg drack ett par öl och när de andra åkte för att äta så åkte jag hem, orkade verkligen inte mer. Fick gå från Centralen som vanligt och alltid lika hemtrevligt när man promenera förbi kyrkogården med texten "tänk på döden".

Idag får vi se vad jag ska göra. Kanske leka med några klasskamrater, egentligen är det dumt att skriva klass framför för de är väldigt goda vänner. Just nu sitter jag och dricker Pepsi och lyssnar på Betner på bandit (vet inte varför jag gillar ju inte ens Betner så mycket). Tjipp tjopp sockertopp ha det bra allihopa.

Tonight, tonight the strip's just right I wanna blow `em all out of their seats

Det är dagar som denna man vill slänga ut datorn, stänga av mobilen, ha en bil (och körkort) and go racing in the streets.







Some guys they just give up living
And start dying little by little piece by piece
Some guys come home from work and wash up
Then go racin' in the street



Visst, Håkan i all ära. Men Bruce. Kasserar man över 25 låtar inför the darkness skivan som enligt E-street band skulle blivit odödliga klassiker där bland "Because the night" bara för att de inte passar in i det budskap man vill förmedla då har man baske mig integritet.





Man skulle bo i USA alltså


Jag ser dessutom att min blogg är rätt populär hos Iphone användare. Det är precis så man ska läsa denna blogg, på resande fot även fast jag är alldeles för bra för på att lägga upp youtube-klipp men de kan ni skita i kanske inte i det här inlägget, men oftast. Ska försöka göra den mer smartphone vänlig och jag blir glad när jag tänker på att detta är ett inslag när människor ska göra något med sin vardag.

Vanitas vanitatum omnia vanitas

Har ingen ork idag så jag tar ledigt, får jobba in det på söndag eller nåt. Funderar på att åka till Ludvika inom en snart framtid, har ju inte varit där sen i påskas.

Ni kan skratta om ni vill, håna mig, jag rör mig ni står still

Ursäkta men mina tankar är röriga just nu.





Men fuck it, imorgon är det fredag

Tomorrow I lay down and die or maybe even tonight (fast nä)

I'm a hard luck child with my head in the ground (explicit)

Datumet var 2009-09-18, planen var att se Håkan Hellström live på Liseberg.

Det hela började med att jag klev upp ur min säng i rummet jag hade på studentkorridoren upp på Johanneberg. Masade mig upp till köket som låg två våningar upp från där jag hade rum. Stal säkert något ur någon annans kylfack för att jag inte hade orkat gå och handla någon frukost. Gick iväg till systembolaget för att handla alkohol till mig och Jocke. Det som inhandlades var en varsin "Husets vita" och några crocodile öl. Efter det här börjar jag laga mat, troligtvis stal jag något ur någon annans frysfack för att jag inte hade orkat gå och handla något. Lagade något snabbt och skynda mig ner i rummet och in i säkerheten från Hippien som bodde där (dryg tant som alltid pratade om bakterier och odlade grönsaker i fönstret). Minns en specifik händelse med Hippien som hade förslag att alla vi 12 som hade gemensamt kök skulle ha en dag i veckan där vi lagade mat till alla andra som härstammade från där vi kom ifrån. Minns att jag funderade på att lägga råa falukorvsskivor på en knäckemacka till alla men jag sket helt enkelt i allt som hade med det där att göra. Nu kom jag av mig här. Efter maten slöt jag upp med Jocke som hade varit i skolan och målet nu var att ta sig ut till frölunda torg för att hämta fribiljetter in till Liseberg. Sagt och gjort tror vi började dricka några öl på vägen ut bara för att ha något att göra. Efter det här ska vi åka hem till Alex som har förfest. På vägen dit blir jag så pinknödig att jag håller på bokstavligt talat på att kissa på mig, känns som jag ska dö och vi har bara kommit till Muiskvägens hållplats alltså nästan 50 minuters resande kvar. Så fort det spårvagnen svänger så håller blåsan på att spricka så jag tvingas hoppa av vid kungsportsplatsen och leta upp en toalett där. Smack boom pang, låst. Löser det ändå nere vid floden (bra att vara kille) rädd för att polisen ska komma men klarar mig. Sedan lyckas vi ta oss ut till Alex där även Bengt-Dennis och några av hans polare är samt Gabban. Minns att någon höll på att ramla ut från fönstret och att alla rökte inne men det är typ allt jag minns. Nästa minne jag har är när vi sitter på spårvagnen, Alex, Jocke, Dennis och hans polare tar vagnen längst fram och jag och Gabban tar vagnen längst bak. Nästa minne är att vi kommer till korsvägen kring 19.40 och Gabriel har spytt som en gnu i vagnen. Vi lyckas ta oss ut men Alex och company har försvunnit, de sket väl i oss konstaterade vi i vårt sinnesfulla tillstånd och således traskade vi över övergångsstället för att ställa oss i kön med de andra besökarna som ville se Håkan. Det är alltså här det händer, historiens klimax. Den där bisarra kissnödigheten som uppkom på vagnen från Frölunda torg infinner sig nu också och jag måste verkligen kissa, det känns som om någonting där innanför kroppen håller på att brista. Letar därför upp ett lämpligt ställe. Men kommer nog aldrig så långt för boom, krasch, pang, har jag snubblat och ramlat ner från ett stup. Måste ha varit borta ett tag för efter det här minns jag ingenting förrän jag står på korsvägen igen och har beslutat mig för att gå hem och lägga mig och skita i allt. På min väg hem hinner väl gå cirka 20 meter (som jag minns) så stoppas jag av en polis. "Jaha, du har varit i slagsmål ser jag", och jag typ stammar fram nej, jag har ramlat. "Okej, men du blöder rätt kraftigt i pannan är du säker på att du inte varit slagits?". Ja, jag är helt säker (vafan titta på mig, skulle ju få stryk av en myra har aldrig slagits i hela mitt liv) och nu vill jag bara gå hem. "Vart bor du då?" frågar polisen. På Johanneberg, Viktor Rydbergsgatan. "Okej hoppa in här så kör vi hem dig, är du med honom?" Då uppfattar jag att Gabban står bredvid och han svarar att han är det och får således åka med. När jag sätter mig i polisbilen så får jag prata med en annan polis det vill säga han som kör polisbilen och han säger att han inte kommer köra hem mig utan han kommer köra mig till Mölndalssjukhus så att de kan kolla upp såret i pannan som tydligen blöder rätt rejält. Väl framme i Mölndal får jag kliva ur polisbilen och ta mig in till receptionen själv, jag betalat de 300 kr som behöver betalas för att få hjälp och går och sätter mig för att vänta på min tur. Efter cirka 20 minuter så kommer det en läkare och säger att jag ska följa med. Jag försöker resa mig men det går inte, det är omöjligt. Det är som om jag har blivit lam. De kommer med en brits och frågar om jag kan ta mig upp på den men det kan jag inte. De kör iväg mig och röntgar mig för att typ en timme senare säga att jag har brutit lårbenshalsen och krossat armbågen i mitt fall. De vill få reda på hur det gick till men vad ska jag säga? Jag minns ju ingenting och är dessutom berusad så läkarna vill inte ens ge mig smärtstillande. Smsar min syster som tar sig ut till Mölndalssjukhus kring 00 tiden, vilket var skönt eftersom jag knappt fatta vad som hade hänt, dels en jäkla smäll i huvudet och sen berusad. Så det var en enorm lättnad. Fick åka in och duscha av mig och minns hur jag skrattade när sjuksystrarna frågade om jag kunde duscha själv? Hur fan skulle jag kunna det, chocktillstånd, skadad och inte mycket som stämde helt enkelt så nej, inte ens det kunde jag. De var i alla fall snälla och frågade om jag hade fått smärtstillande och jag svarade nej för de sa att jag var för berusad. Då svarade de att det sällan kom in personer som gjort sig illa på fyllan som verkade vara så lite berusade som jag och därför fick jag smärtstillande av de och det kändes rätt skönt att inte bara få anklagande blickar som skapade skyll dig själv tankar. Sedan efter tvättningen rullades jag in i ett rum där som jag delade med en annan, det sista batteriet på telefonen använde jag för att titta på Torsk på tallin sen somnade jag. När jag vaknade upp dagen efter så fick jag se ansiktet på han som jag delade rum med för första gången. Han berättade var jag var och att det inte var så mycket att oroa sig för att jag var i trygga händer. Bra tänkte jag. Han lånade ut lite böcker och så och var väldigt snäll. Han hade krockat med motorcykel mot en bil och brutit benet därför låg han där. Han sa att han hade haft tur i oturen och det var väl ungefär så jag också kände. Kring lunch så rullades vi ut till ett större väntrum där vi bodde med 4 andra killar. Alla jättetrevliga och pratsamma och de tog verkligen hand om mig för jag var ju yngst så det var snällt gjort. Minns efter operationerna och när jag tog mina första steg igen hur de applåderade. Det kändes fint, man blir varm av medmänsklighet trots att hjärtat är kallt. Hur som helst nu hoppar jag i berättelsen och har jag skrivit explicit då är det så det ska berättas. Det första dygnet kunde jag inte göra så mycket, mobilen hade dött och kunde ju inte precis kliva upp och gå. Tror det var andra dygnet så kom min syster med min dator och lite musik och grejer och då kändes livet inte så jävla hopplöst. Jag är oerhört tacksam för att hon och hennes man fanns där, annars hade jag nog kommit därifrån med en rejäl depression. Efter några dagar stillaliggande och värk och läkare som klämmer och känner så var det dags för operation. Rullas ner mot operationssalen där jag möts av en läkare. Han frågar "det var lårbenshalsen du hade brutit va?". Jag svarar "Ja, och armbågen". Det var det dummaste jag gjort. Han säger att jaha men då kan vi fixa båda på en gång ska bara ringa efter de bilderna. Bra tänker jag. Därefter får jag möta en narkosläkare som plockar fram hela arsenalet med sprutor och säger "du förstår får man en sån här spruta så brukar man vara bedövad i minst 24 timmar, det känns bra va?". Ja, visst kör bara har aldrig varit spruträdd, det kom jag över när jag fick 7 sprutor hos tandläkaren när jag var 13 år, ingen bet så hon ryckte ut tänderna utan bedövning. Det gjorde inte den här heller. Sedan rullades jag in till operationssalen där jag skulle sövas. Fick något av läkaren så att jag blev bra dåsig sedan fråga han "det där kändes bra va?". Jag nickade "bra, då får du en dos till" sedan slocknade jag. Vaknade x antal timmar senare och visste inte vart i helvete jag var, helt sjukt dåsig och med smärta smidd i mordors eldar eftersom bedövningssprutan inte verkade för fem öre, dessutom var jag hungrig som bara den för man får ju bara äta flytande föda ett dygn innan operation. Av någon anledning hade jag fått för mig att det ska finnas ett McDonalds på övervåningen så jag ropar dit han som övervakar oss som har blivit opererade och frågar om han inte kan gå och köpa ett par cheeseburgare till mig för jag håller på att dö av hunger. Han tittar mig rakt i ögonen och svarar "jo, visst kan jag göra det" sedan går han iväg till sin stol igen. Jag ligger hela tiden och undrar varför i helvete han inte går och köper mina burgare, vilken jäkla douchebag. Det dröjde ungefär en halvtimme innan jag förstod var jag var och att det inte låg något McDonalds på övervåningen. Somnar som en stock den dagen tror det var tisdagen. På onsdag träffar jag en armbågsspecialist som säger att han som opererade min armbåge inte skulle ha opererat och att han troligtvis har opererat fel, det går nämligen inte att pronera i armbågsleden och jag kan inte heller sträcka ut den helt. Därför ska det genomföras en till operation och försöka rätta till den förra läkarens misstag. Detta sker på torsdagen, men misslyckas. Rehb för armbågen tar 6-8 veckor men man kan redan konstatera att det kommer krävas ytterligare minst en operation till. Denna operation väntar jag fortfarande på antar att de har glömt bort mig och ärligt talat så gör det inte så mycket.
Jag brukar alltid säga när folk frågar mig när jag ska fixa armbågen att det ska ske någon gång i framtiden. För jag vet inte när det kommer ske och jag tycker om att se i spegeln resultatet av en tid som aldrig någonsin kommer inträffa igen, en pojke som sprang så långt bort från sig själv att han till slut dog. Jag lärde mig mycket från den tiden speciellt om medmänsklighet och hur det kan få andra att må. Kan jag bara ge lite av den medmänskligheten till någon annan så är inte denna skada någon olycka utan något helt annat. Det är vad min vänsterarm symboliserar för mig och det kan vara mer värdefullt än att kunna pronera 100% och kunna sträcka ut den 100% (de flesta tycker säkert jag är dum i huvudet nu och det är jag säkert också).

Egentligen skulle jag skriva det här imorgon för jag har egentligen inte tid just nu. Men det var någon som fick mig att bli påmind om det här imorse så varsågoda här är allt jag minns och kommer ihåg och kom ihåg att det här är två år sedan och det är ytterst lite som finns kvar av han som ramlade desto mer av han som sitter här. Jag hoppas att denna lilla berättelse kan ge er några skratt, för jag har skrattat många gånger åt det här.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på




Här en liten playlist för höst 2011.


Och slutligen det alla undrar. Nej, jag har inte fått en krona för det här och nej, jag vill inte ha en krona för det heller.

And the kids round here look just like shadows always quiet, holding hands

Sitter och slötittar på Napoleon Dynamite och försöker komma på ett ämne att fördjupa mig inom ledarskap 3 kursen. Är lite inne på karismatiskt ledarskap, skulle även kunna tänka mig att läsa om feedback, alternativt mindsets. Mindset tycker jag är något helt fantastiskt och det hör väl lite ihop med (nu tappa jag ordet helt). Men om jag skulle säga till en person att siffran 5 förekommer överallt i samhället så kommer denna person att se siffran 5 bara för att man har gjort hjärnan lite mer vaksam på just siffran fem. Testa svinkul hitta gärna på någon spännande anledning till varför just siffran 5 är så viktig. Hur som helst så har jag en fantastisk historia angående just mindsets. Det är säkert 10 år sen minst, jag och min bror satt och spelade track & field (klassiskt tv-spel) på playstation 1. Spelet stannar helt plötsligt och jag blir tokig och går fram och slår på luckan som man alltid gör när elektronik inte funkar. Då säger min bror som är 7 år vid händelsen "allt sitter i huvudet, man måste verkligen vilja" han hasar sig fram slår till på luckan och vips hoppar spelet igång. Fick reda på att han hade gjort detta med ett xbox 360 också som hade gett upp också. Jag påstår ju helt klart att allt vi gör och hur vi beter oss gentemot varandra beror på på vårt mindset, men det här är nästan så att man vid de här händelserna hellre strypa honom.

Har ingen mer skola denna vecka så jag har som målsättning att hinna klart med denna uppgift tills på fredag. Kommer bli en hård match men kliver man upp tidigt och går och lägger sig sent så ska det nog funka tillslut. Behöver ju som sagt bara komma på ämnet sen är jag svårstoppad. Det är alltid det som tar den största tiden och energin när jag ska göra något det vill säga lägga upp mentala tankebanor. Jag vet att för ett otränat öga ser det mest ut som om jag inte gör någonting men mitt huvud snurrar ständigt och lägger upp kartor hur jag ska gå till väga beroende på vad jag väljer att göra. Jag är inte en sån som kan sitta och planera allt i detalj hur det ska gå till, bara jag har helheten klar. Start ----- Stopp. Det där i mitten brukar vara ganska givet om man vet när och hur man ska börja och då ska det vara detaljerat och stoppet måste också vara detaljerat så jag vet när jag är nöjd. Det är för övrigt det här som är coaching bara det att man försöker skapa en bild över -----, det är nog därför jag är en fruktansvärt bra coachee (alltså den som coachas) tror jag.



UPPDATERAT: Det sket sig. Fattar inte GU:S bibliotekssöksida. Den här cybervärlden gör mig tokig kvällar som denna. Kanske ska slå lite på datorn och se om det funkar.



Fast det finns ju bra saker med denna cybervärld också, typ sill.

Du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu

You know that it's a fool who plays it cool by making this world a little colder

Näpp, det här håller inte. Får åka till skolan, kan inte ligga hemma och latja hela dagen. Man kan bara inte hoppa ur matchen för att man känner sig lite seg, det finns de som sliter röven av sig varje dag med saker de hatar och låg jag och tänkte skippa skolan. Lite käk nu sen en kaffe and I'm out of here (det är inte så att jag är försenad eller har missat nåt för vi börjar ett).






(kan tugga på mustaschen nu så kanske ska gömma lite mat att ha med mig i skolan)




2 steg från paradise