Jag vet att jag varit dålig på att blogga men jag har inte riktigt haft tid. Nu ligger jag här i min säng i Falköping samtidigt som en fluga passerar över skrämen. Snart har jag jobbat färdigt här två veckor, vilket har varit intressant och lärorikt. Jag har bland annat insett att det är dags att kliva fram lite mer, våga ännu mer. När jag var yngre eller yngre och yngre så har jag alltid tyckt att det har varit jättejobbigt att stå och prata inför folk. Jag har alltid haft känslan att jag på något sätt gått fel och att någon när som helst ska poängtera att så är fallet. Förra lördagen stod jag och pratade inför över 200 personer utan större problem, det var en mäktig känsla. Vad vill jag säga med det här? Jo, allting är läskigt och det ska det vara, låt det vara det, går det åt helvete så är det inte mer med det, tänk aldrig på vad du kan förlora, tänk bara vad du kan vinna. I detta fall vann jag mot min eviga ångest, min största gremlin och jag styper honom mer och mer för var dag.
Man måste våga dö några gånger innan man kan leva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar