När taxametern slagits på försvinner allt i regnet utan spår

Idag har varit en sån där dag. Ni vet en sån där dag som man alltid har innan man blir ett år äldre. Ja, jag fyller 22 år imorgon. Det känns på något sätt mäktigt, ibland förvånas jag själv över det. Egentligen kvittar det, har aldrig varit något fan av att räkna tid. En dag kliver man upp på karusellen och den börjar snurra. Men rätt vad det är så trycker den lite för gamla mannen på den röda knappen och säger med hes röst ur en alldeles för modern mikrofon som han knappt förstår sig på "nu får ni kliva av det finns andra barn som också vill åka" och karusellen slutar snurra, värre är det inte. Ja, ni kanske förstår, en sån dag har jag haft idag. Jag tror dock kanske att mina sånna här dagar kan vara lite jävligare än andras, men det är bara vad jag vill inbilla mig för egentligen är det nog inte så.

Jag gick en promenad tidigare idag och passerade Johanneberg och Viktor Rydbergsgatan 48. Min gamla bostad med andra ord. Eller bostad och bostad, det var ju ett rum i en korridor med massa underliga människor. Det var ingen bostad det var en samlingsplats för förvirrade, oss som inte förväntade oss något, vi som hellre väntade på morgondagen än dagen. Ja, det var en underlig plats.

Satt även och läste i min första blogg (jag gillar att läsa sånt som jag skrivit förr). Där hade jag skrivit om min sista dag i Gävle fast det var tydligen två år senare. Så här skrev jag då i alla fall:

"Jag uppdaterade min facebookprofil för några dagar sedan och fyllde bland annat i vad jag har läst på högskola och universitet samt mina prestigefylla jobb. Det fick mig att komma tillbaka till Gävle för det var i dessa dagar för två år sedan jag knäade mig fram till skolan med 10 dagar kvar innan jag fick lov att lämna det stället. Jag minns faktiskt vad vi höll på med i skolan dessutom, vi hade drama lektioner och fick varje lektion spela upp en saga för de övriga i gruppen. Jag tyckte bara det var urbotat korkat minns jag. Hur som haver så glömmer jag aldrig mitt sista dygn i Gävle i en tom lägenhet på 52 kvm förutom ett liggunderlag, en sovsäck och mitt danska stål. Klev upp klockan 6 på morgonen, duschade, släpade med mig de sista grejerna jag hade i en hockeytrunk och masade mig till tågstationen i Gävle och låste in mina grejer i ett skåp. Sedan gick jag till donken dyngsvettig och åt en pissäcklig macka och en alldeles blaskig kaffe för att sedan inse att jag skulle komma försent till skolan där vi skulle ha tenta. Därför lade jag benen på ryggen och verkligen rusar den knappa kilomenten från Gävle City till högskolan och kommer en minut försent varpå tentavakten säger "hade det här varit en riktig tentasal så hade du inte fått komma in" och jag visste inte vad jag skulle svara så jag sade bara nähe och sen gick jag och satte mig på en förbannad stol, skrev tentan i vredesmod på två timmar trots att man hade sex timmar på sig, gick med muntra steg till tentavakten lämnade in tentan och har sedan den dagen inte satt min fot i Gävle."

Jag har fortfarande inte satt min fot i Gävle sen dess, men kan kanske eventuellt tänka mig att göra det. Gävle är fint, jag var nog bara jävligt vilsen. 19 år och en längtan att få lämna Ludvika som närt och tärt på själen sen jag var 14 år och vaknade varje morgon med tanken "skulle det inte vara mer än så här?". Men karusellen snurrade vidare, som den alltid gör. Den snurrar oavsett om man är åksjuk, mår dåligt, bryter ben, skrattar, hoppar, flyger. Mannen som står bredvid tar inte hänsyn till något och när han tycker att karusellen snurrat tillräckligt trycker han på den röda knappen och säger med hes röst ur en alldeles för modern mikrofon som han knappt förstår sig på "nu får ni kliva av det finns andra barn som också vill åka" och vi kliver artigt av och tackar för turen. En sån dag har jag haft idag.





Fast nu säger jag så här.


Så där nu har jag haft min dag för detta år. Kändes bra att få skriva av sig.