I know this room, I've walked this floor

För ett år sedan kring jul dog min pappas kusins man. I år dog min gammel farmor. Jag kunde inte närvara på begravningen och jag har inte träffat henne på många år. Men det är lite konstigt när människor dör. När jag var yngre så påstod jag alltid att döden inte skrämde mig och det gör den väl egentligen inte idag heller men det är konstigt att besöka ett hem där någon bott och levt när den aldrig mer existerar. Jag var med min far bort till ålderdomshemmet där hon hade spenderat de sista åren och det kändes konstigt. Jag vet att är man död så är man och svårare än så är det inte och det blir extra tydligt när man blivit så gammal som hon blev. I hennes hem fanns tidningsurklipp på vänner och släktingar från de senaste 92 åren, vänner och delvis släkt som lämnat jorden långt tidigare än vad hon gjorde. Det är skumt att gå in i ett hem där den sista minnesbäraren av andra människor upphör och samma öde väntar oss alla. En vacker dag kommer vi också sluta existera, det enda som kommer finnas kvar är våra gamla saker som bär på minnena av när vi vandrade runt här på jorden. Men i till slut kommer det sitta en pojke eller tjej, man eller kvinna som fått ärva saker vars minnen blivit utsuddade, vars historia inte är känd för pojken, tjejen, mannen eller kvinnan. Det är vad livet är, vad vi gör och vad vi har är slut så fort historien bakom oss tar slut, så livet kan existera längre än vad liv är. Jag har en tavla här som hängde hemma hos henne där det i hörnet står 1887, jag har ingen aning om vad tavlan betyder eller vad den har betytt för människorna som haft den i sin ägo, jag vet bara att det är det sista minnet jag har av min gammel farmor som blev 92 år. Vila i frid.