Hör du mig? Hör du mig? Kan du höra mig? (wherever you are I hope you're singing now)

Jag sitter här och pluggar, dricker kaffe och spelar wordfeud (när jag kommer ihåg). Jag spelar endast en match och det går skit. Wordfeud detta fenomen som är så beroendeframkallande, eller wordfood som mamma kallar det. Jag gillar det, för visst ska det väl vara så att när man ställs mot något svårt och skrämmande så är det bara att göra om det till nåt nytt och roligt. Nu tror jag inte mamma var så rädd för tanke wordfeud men ändå. Jaha, vad ska man skriva om en dag som denna då (jag avskyr att jag tenderar att börja varje inlägg på det viset)? Jag satt uppe inatt och tittade på när småkronorna vann JVM guld sen har jag följt alla positiva och negativa reaktioner på detta via twitter. Det är roligt att Sverige vinner men personligen bryr jag mig inte. Jag har följt JVM slaviskt sedan 2007 när Nicklas Bäckström var det stora hoppet, sverige vann inte då men jag fick en inblick hur galet bra den turningen är. År 2007 var jag 17 år. Jag var alltså jämngammal som de som stod på isen. Efter att ha lagt av med nästintill all idrott (eller jag spelade väl fotboll fortfarande men var så skadedrabbad att det knappt räknades) så tyckte jag det skulle vara häftigt att få stå där inför 15 000 personer + alla kameror. Det jag älskar med idrott är inte snygga dragningar, perfekta dribblingar, snygga eller många mål. Nej, det jag älskar med idrott är hur de pallar nerverna. Jag vet att när jag var 17 år och skulle hålla något föredrag högt för klassen så ville jag typ skjuta mig hela veckan innan. Här står de och latjar inför kanske en miljonpublik det är vad jag tycker är intressant med idrott. Teknisk färdighet visst, fantastiskt men du ska få det att gå ihop när det sitter folk och granskar dig, att ta chasnen när man väl får den. Det är ju manus som världens bästa regissörer sitter och skriver på varje dag och här sker det autentiskt mitt framför ögonen på oss och folk säger "det där var väl inget", det klart att det var. För mig spelar det ingen roll ifall Sverige hade förlorat, det är inte därför jag tittar. För mig spelar det roll att se människor lyckas att se eld brinna och frigöras, sen om det sker på en hockeyplan klockan 5 på natten iklädda gul och blåa tröjor eller om det sker på ABBs personalmöte spelar mig absolut ingen roll. Ett universum är lika vackert oavsett vad universumet betstår av. Det finns dock alldeles för få människor som vågar skapa sina egna universum, som nöjer sig att få tillhöra någon annans. Det är det jag tycker är det mest fantastiska med idrott, det är så enkelt att se vart tillräckligt mycket eld kan ta dig.