I have no more time to give, we all die but not all live

Nu sitter jag på bussen hem. Denna buss ska ta mig från Ludvika till mitt älskade Göteborg. Det känns väldigt skönt att få komma hem igen. Jag har varit i Ludvika en vecka och träffat familj och gamla vänner under jul och nyår, vilket har varit trevligt. Ludvika var precis som det alltid har varit och kommer vara, varken mer eller mindre. Jag blir alltid så konstig när jag är i Ludvika. Jag ser den där 17 åringen som stod och svor i spegeln att han måste därifrån. Det är inge så konstigt att jag ser honom igen, eftersom jag träffar samma människor och går på samma ställen som när jag var 17-18 år. Det är lätt att man låter sina gamla tankar ta över vid sånna tillfällen. Jag antar att endast de som haft en längtan längre bort vet vad jag menar. Jag blir som en liten översittare som måste tala om hur saker och ting verkligen är. När jag var 17-18 år så lyssna ju ingen på mig kändes det som, men nu har man helt plötsligt mandat att resonera med sina gamla idrottstränare och alla andra också för den delen. Det är konstigt när det kommer fram folk och säger att man är en av de "bästa personerna" från Ludvika, liksom som om jag inte försöker kväva Narcissus som lever inom mig varje dag sluta hälla tändvätska på mig. Jaja, det mesta jag sagt under denna vecka har nog varit skit, det har nog varit tankar och lidelser sett ur en 18 åring som behövt ventileras. Nu rullar vi precis ut från Grängesberg och om cirka sju timmar är jag åter i mitt Göteborg och förhoppningsvis blir jag normal igen (så normal som jag någonsin kan bli i alla fall)