To be myself completely I just have to let you go

Detta är troligtvis det sista blogginlägget jag gör. Jag saknar behov av att uttrycka mig, twitter duger bra. Det sista jag ska skriva om är dock denna "Kony 2012" film som blossade upp för en vecka sedan, jag har nu tittat på den (jag vet lite seg) och jag fällde en tår i slutet av filmen. Den var så sorglig. Då tänker ni säkert för att Joseph Kony är ett rövhål och ja förvisso men snälla alla läsare, när en organisation vill sälja någonting till er låt era varningsklockor ringa på högsta volym. Jag vet att jag är en skeptiker, en cyniker om ni så vill. Sen blossar det upp någon bloggare som säger att man måste vara källkritisk och så blir alla att tycka att "Kony 2012" inte var så bra som de tyckte från början. Herregud, gottfolk skärp till er lite i alla fall. Om ni nu ska dela Kony så innan ni gör det fundera i alla fall på frågan varför ska jag göra detta? Bryr jag verkligen mig? Och om jag gör det är det då rätt att endast dela med sig detta på facebook eller twitter, eller är jag bara en Marcus Birro i en mindre känd version? Jag blir så matt, att jag ramlar av stolen. Sedan det här med orakade armhålor som verkar vara det senaste grejen på facebook, HERREGUD det är nästan så att jag vill slänga in handduken och säga tack för mig. Vad fan är detta? Gör någonting vettigt med er tid istället, jag skiter fullständigt i om någon har en orakad armhåla det får mig inte att känna något mer än förakt för den jävla tid det tagit att fota sin jävla armhåla. Skriv lite blogginlägg försök lära era motståndare någonting istället. Sprid ert budskap på facebook och twitter istället för att tro att ni förändrar någonting bara genom att säga "här är min produkt, köp den", jag blir bara matt. Just det angående den där bloggen som tyckte att man måste vara källkritisk, för helvete vad är det för jävla trams. När vi är på sociala medier så skiter vi väl i om vi är korrekta. DET ENDA MAN BEHÖVER VARA ÄR SJÄLVKRITISK. Jag försvinner tills den dagen då vi alla har kommit underfund med att ingen jävel har rätt och när vi slutat försöka bevisa motsatsen för varandra, för jag orkar verkligen inte med detta "Kony 2012" samhället som råder på internet (och så orkar jag inte skriva heller)

Brev till 10:e våning

Februari är en mur av våt betong där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö. Ungefär så kan jag beskriva denna månad som. Nu är det inte många månader kvar på min utbildning och när jag började detta projekt för tre år sedan så hade jag hoppats att många ångestmoln och frågetecken hade försvunnit. Det verkar de inte göra och för var dag som går och för varje minut som tickar iväg likt en uppskruvad speldosa växer sig molnen starkare. Tre år av mitt liv där människor kommit och gått, människor som jag saknar och människor jag kommer sakna. Är detta det ni brukar kalla utveckling, i så fall är det något jag aldrig velat vara med om utan den har snarare skett omedvetet parallellt med det jag har trott är utveckling. Under vissa tider av dessa tre år kunde jag fått stoppa tiden, eller låtit någon trycka ner bromspedalen och skrikit stopp. Men jag har alltid envisats med att stampa på gaspedalen och detta trots att jag vet att jag inte kan hantera den. Detta för farten och upptäcktslusten i vad som döljer sig bakom sekunden jag inte kan se. Nu börjar bilen ta sig mot sin slutgiltiga destination och det är här nu när jag står på exakt samma fot som när jag började för snart tre år sedan så måste jag välja att antingen gasa jag igen eller säga tack för turen jag kliver av här. Men innerst inne vet jag nog att det är omöjligt, jag blev nog fartblind någonstans där i mitt tvivel, det är nog det jag både tycker om och ber om ursäkt för så här när en ny dag gryr.

Beväpna dig med vingar

Nu var det återigen ett tag sen jag skrev här, men det kommer lite då och då. Har nog inte samma behov längre att uttrycka mig om så mycket längre, vilket kanske är tråkigt. Jag skulle aldrig heller kunna ha en sån där blogg om vad jag gör om dagarna, ibland försöker jag men känner mig illa till mods av sånt. Jag vet vad jag hade skrivit om idag om jag vore 4 år yngre. Då hade jag nog skrivit om LCHF men fan jag är för gammal för sånt där. Eller jag ska ge er alla mina få läsare, ni må vara få nu för tiden men jag gillar er ska ni veta. Jag säger som Henrik Berggren en gång så vist sade "jag vill hellre påverka få människor väldigt mycket än många människor väldigt lite". Men jag vill egentligen inte påverka någon i alla fall inte här, jag har inte det behovet längre tyvärr men om jag skulle ha det så skulle ett sådant inlägg kunna se ut så här. Pop-vetenskap är en term som används för alla den skit som kändisar slänger ur sig. Ni vet Zytomierska, Blondinbella, Uneståhl och alla andra. All denna skit som sprids tror jag har två mål; det ena är att tjäna så mycket pengar som möjligt och det andra att framställa sig som en bättre person än vad man egentligen är. Varför kan jag tycka detta är fel, de här böckerna fungerar ju? Folk köper de ju och säger att det funkar. Min mamma var en av de tills jag råkade säga att det var skit (jag vet ibland är jag en douchebag), det hon läste var i och för sig Mia Törnblad. Man får aldrig glömma placebo, aldrig någonsin. Man kan ju faktiskt få vad som helst att funka som vad som helst, allt man behöver göra är att intala sig att det funkar. Men varför är sådan här Pop-psykologi så farlig? Jag tycker att en idrottspsykolog vid namn Magnus Lindvall förklarar det ganska bra. Han gör liknelsen med ett punkterat cykeldäck som du hela tiden pumpar in mer luft i för att cykeln ska gå att använda. Till sist kommer du inte orka och ju mer luft du pumpar i desto större blir hålet, till slut kommer du köra på fälgen (heter så när det handlar om cyklar?). Tänk er då att det finns människor som utger sig för att vara cykelreparatörer men istället för att erbjuda dig ett nytt däck eller laga det gamla så ger den dig en ny pump (det här är min egen liknelse, jag är rätt nöjd). Under tiden du cyklar runt och pumpar in mer luft för att kunna ta dig framåt så förlorar du tid när allt du egentligen behöver är ett nytt däck eller ännu simplare laga hålet. Med andra ord desto mer folk tror på dessa Pop-vetare så spiller de tid då de istället kunde reda ut felet och må bra. Vad det gäller dessa pop-vetare så borde vi nog antingen börja vara lite mer kritiska kring dem och börja ifrågasätta lite mer. Man är inte dryg eller jobbig bara för att man ifrågasätter saker, det är nog snarare precis tvärsom. Hade någon sagt till Katrin eller någon annan pop-vetare att det de gör kanske borde backas upp lite mer så kanske (är inte helt säker) så hade de sluppit att en ung man i 22-års åldern skrev detta inlägg, till läsare som han inte har en aning om vilka de är. Jag tror ju dock inte att de bryr sig om mig och inte om dig heller du som läser detta och det är så jag bygger hela min tes kring pop-vetenskap. Och för att ge er något något avslutande råd så kanske detta "Jag respekterar tron, men tvivlet är det man blir bildad av." Wilson Mizner "Tvivlet är vishetens början." René Descartes Med andra ord ni behöver inte kliva upp varje morgon och le i badrumsspegeln för att dagen ska bli bra, Det har ingen betydelse när dagen summeras. Vi kommer oftast vara tillbaka där vi började dagen och som jag ser det så är det allt som räknas. Ni som inte trodde jag hade det i mig längre "Välkomna till Marnäs Torg"

I thought you said summer's going to take the pain away

If I could make the world as pure And strange as what I see I put you in the mirror I put in front of me

Det är dar som de här som förföljer mig vart jag än går

Ja, det var ett tag sedan jag skrev något här ser jag. Ibland glömmer jag bort att jag har en blogg och det är nog det sannaste sanningen jag kan skriva om varför jag inte uppdaterat den på länge. Jag orkar inte skriva vad jag har haft för mig för det minns jag inte. Har i alla fall kommit igång med c-uppsatsen som skrivs tillsammans med en kamrat och handlar om klubbkultur, den ska spetsas till om några veckor och kanske kan jag skriva mer då. Snart ska jag åka på möte (som vanligt), supersegt men hoppas att de bjuder på frukost (det brukar de göra på förbundet). Efter det ska jag hem och käka och klämma igenom några forskningsartiklar innan jag sätter mig på vagnen och dagens träning. Fullspäckad dag med andra ord. Imorgon och tisdag kör jag arbete och på onsdag är det tillbaka till skolbänken och så ser det ut de kommande veckorna. Finner mig alltför ofta sittandes och läsa träningslära vilket jag börjar tycka är sjukt intressant. Jag skulle aldrig våga kalla mig kunnig inom detta område då jag är inte tillräckligt ung längre för att veta allting.

Saknad kan man lära sig att leva med ibland genom en iskall vinter

Tänkte mest skriva ett inlägg för att skriva något. Jag är ganska dålig på att göra saker framför datorn och ni som jag spelar worfeud med ber jag om ursäkt för jag är så seg. Idag har det varit sol och relativt skönt ute, snart kommer våren och sommaren, sen hösten och vintern igen. Jag vet inte vad jag ska skriva om kanske bara ska skriva lite bokstäver som bildar ord som blir till meningar men utan mening. Livet snurrar på i vanlig takt och på måndag gör jag mitt första riktiga arbetspass för i år. Måste söka CSN och kurser till nästa höst. Som det ser ut just nu så kommer det inte bli någon avancerad utbildning i göteborg. Jag funderar på att söka idrottspsykologiprogramet i Lund bara för att se om jag kommer in men jag vet inte om jag kommer gå även om jag kommer in. Sen har jag min bakplan i bakhuvudet som jag kör på annars. Jag funderar rätt mycket på vad jag ska göra, det är bara svårt att göra allt eftersom man måste ha pengar. Hade jag fått så hade jag pluggat hela livet tror jag. Det här är det bästa som finns speciellt som det inte finns så mycket pengar inom det området jag vill jobba. Jaja, framtiden kommer ju varje sekund och varje sekund jag får göra det här som jag trivs med är jag ytterst tacksam och jag lovar det är något att sträva mot.

Nu när jag tagit beslutet är jag lugn

Just nu så håller jag på att titta på Boys don't cry som går på tv. Jag är troligtvis världens sämsta filmtittare, för jag orkar typ hålla koncentrationen i 20 minuter när jag kollar på film. De flesta filmerna är för dåligt skrivna för att kunna tränga sig igenom år av cynism och kritiskt tänkade. Det är inte så att jag avskyr film, jag har sett mycket bra, men oftast är det bara vissa delar av en film som är bra. Jag ska inte gå igenom detta, jag brukar bli så obstinat när jag pratar film. Men det finns scener i en del filmer som är så fruktansvärt bra och det första scenen som ploppar upp i mitt huvud är slutet på den animerade australiensiska filmen Mary & Max, då grät jag som ett barn (fast det gör jag nästintill alltid när jag ser på film). Jag antar att det är därför människor ser på film och i avslappningssyfte. Det kanske är där jag har problem, jag kan inte slappna av framför film, jag måste alltid vara med. Böcker går bättre där kan man tillåta sig själv att flyga iväg. Innehållet i en bok är egentligen irrelvant det är världen man skapar från den som är det magiska. Skitsamma det var inte det jag skulle skriva om. Idag tog jag tag och mailade mitt förflutna och inser hur jävla duktig jag har blivit på att formulera mig så att läsaren måste agera med empati. Jag tycker alltid man ska sträva efter att öppna empatikanaler för det gör det svårare att förkasta mina behov. Det jag gjorde var att mailade ett universitet som jag en gång läste på för att få reda på lite saker. Jag är jävligt bra känner jag, jag har väldigt svårt att se att de någon ska kunna läsa det mailet och stämpla det som nonsen. Jag är förbannat duktig nu för tiden. Jag har bara som sagt ett halvår kvar på min utbildning sedan har jag en kandidatexamen i idrottsvetenskap (som jag typ drömt om sen jag var 16 år men det inlägget sparas tills sista veckan) och jag kan se hur mycket jag kan bidra med min kunskap överallt i detta samhälle, och då menar jag verkligen överallt. Jag har dessutom skaplig erfarenhet av att jobba med människor på daglig basis och jag har lagt upp en plan. Men den tänker jag inte delge någon än. Men jag vet åt vilket håll jag ska gå åt när detta halvår är över och som en liten pojke i förstora skor en gång sade "jag ska nog lyckas!".

Hör du mig? Hör du mig? Kan du höra mig? (wherever you are I hope you're singing now)

Jag sitter här och pluggar, dricker kaffe och spelar wordfeud (när jag kommer ihåg). Jag spelar endast en match och det går skit. Wordfeud detta fenomen som är så beroendeframkallande, eller wordfood som mamma kallar det. Jag gillar det, för visst ska det väl vara så att när man ställs mot något svårt och skrämmande så är det bara att göra om det till nåt nytt och roligt. Nu tror jag inte mamma var så rädd för tanke wordfeud men ändå. Jaha, vad ska man skriva om en dag som denna då (jag avskyr att jag tenderar att börja varje inlägg på det viset)? Jag satt uppe inatt och tittade på när småkronorna vann JVM guld sen har jag följt alla positiva och negativa reaktioner på detta via twitter. Det är roligt att Sverige vinner men personligen bryr jag mig inte. Jag har följt JVM slaviskt sedan 2007 när Nicklas Bäckström var det stora hoppet, sverige vann inte då men jag fick en inblick hur galet bra den turningen är. År 2007 var jag 17 år. Jag var alltså jämngammal som de som stod på isen. Efter att ha lagt av med nästintill all idrott (eller jag spelade väl fotboll fortfarande men var så skadedrabbad att det knappt räknades) så tyckte jag det skulle vara häftigt att få stå där inför 15 000 personer + alla kameror. Det jag älskar med idrott är inte snygga dragningar, perfekta dribblingar, snygga eller många mål. Nej, det jag älskar med idrott är hur de pallar nerverna. Jag vet att när jag var 17 år och skulle hålla något föredrag högt för klassen så ville jag typ skjuta mig hela veckan innan. Här står de och latjar inför kanske en miljonpublik det är vad jag tycker är intressant med idrott. Teknisk färdighet visst, fantastiskt men du ska få det att gå ihop när det sitter folk och granskar dig, att ta chasnen när man väl får den. Det är ju manus som världens bästa regissörer sitter och skriver på varje dag och här sker det autentiskt mitt framför ögonen på oss och folk säger "det där var väl inget", det klart att det var. För mig spelar det ingen roll ifall Sverige hade förlorat, det är inte därför jag tittar. För mig spelar det roll att se människor lyckas att se eld brinna och frigöras, sen om det sker på en hockeyplan klockan 5 på natten iklädda gul och blåa tröjor eller om det sker på ABBs personalmöte spelar mig absolut ingen roll. Ett universum är lika vackert oavsett vad universumet betstår av. Det finns dock alldeles för få människor som vågar skapa sina egna universum, som nöjer sig att få tillhöra någon annans. Det är det jag tycker är det mest fantastiska med idrott, det är så enkelt att se vart tillräckligt mycket eld kan ta dig.

Mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls

Jaha, vad ska man ta och skriva om idag då? Nu har jag varit hemma i en dag och tänkt att nu ska jag hugga in i saker och ting. Hmn, det slutade med en promenad i regnet och plugg i endast två timmar. Känner att formtoppen är en bit bort, innan jag åkte kunde jag sätta mig och läsa igenom en bok i sträck. Men jag antar att man får skynda långsamt. Det är väl förresten vad allt kanske handlar om, att skynda långsamt. När jag gick i regnet och vattnet tog sig in underifrån, öst- och västifrån och alla andra väderstreck också (jag vet att underifrån inte är något väderstreck men kanske borde det vara det) då tänkte jag återigen på alla de där nätterna när jag satt på cykeln i Ludvika nätterna och delade ut tidningar. När man får distans på saker och ting så kan man använda sig av det för att hitta styrka och det här ser jag som den största styrkan man kan ha. Det var en uppgift i skolan strax innan jag gick på jullov där man skulle berätta en historia för om de andra i gruppen under tiden skulle de göra lite olika uppgifter som inte är relevant för detta inlägg. Jag berättade när jag ramlade utanför Liseberg i Håkan Hellström kön för två år sedan och krossade armbågen och bröt lårbenshalsen. Jag har aldrig haft någon ångest inför det här, vilket vissa verkar tycka är konstigt men jag har nog aldrig varit intresserad i gårdagen, med andra ord jag stirrar mig blind på framtiden. Det som har varit har varit och det som kommer imorgon kommer på grund av gårdagen, allting vi gör får konsekvenser och det är bara vi själva som kan påverka våra konsekvenser och vi kan alltid välja hur vi ska påverkas om vi kan acceptera att vi påverkas. Jag vet att det här låter extremt flummigt men jag tittar på tv samtidigt och därför får det bli vad det blir. Men jag skriver ett tag till även om jag inte har så mycket att skriva om. Föer det är väl så att det mest idiotiska man kan göra är att klaga på vad andra skriver. Ibland ser jag på facebook och twitter folk som klagar på att andra bara skriver struntsaker, det tycker jag är galet. den som inte förstår att briljans måste blandas med kallt kaffe och falukorv har mycket kvar att lära. Jag har sagt det förr och jag säger det igen allt måste vara okej, oavsett om det handlar om min gamla hund eller hur man ska skapa världsfred. Allt måste alltid vara okej. Tack för mig!

I have no more time to give, we all die but not all live

Nu sitter jag på bussen hem. Denna buss ska ta mig från Ludvika till mitt älskade Göteborg. Det känns väldigt skönt att få komma hem igen. Jag har varit i Ludvika en vecka och träffat familj och gamla vänner under jul och nyår, vilket har varit trevligt. Ludvika var precis som det alltid har varit och kommer vara, varken mer eller mindre. Jag blir alltid så konstig när jag är i Ludvika. Jag ser den där 17 åringen som stod och svor i spegeln att han måste därifrån. Det är inge så konstigt att jag ser honom igen, eftersom jag träffar samma människor och går på samma ställen som när jag var 17-18 år. Det är lätt att man låter sina gamla tankar ta över vid sånna tillfällen. Jag antar att endast de som haft en längtan längre bort vet vad jag menar. Jag blir som en liten översittare som måste tala om hur saker och ting verkligen är. När jag var 17-18 år så lyssna ju ingen på mig kändes det som, men nu har man helt plötsligt mandat att resonera med sina gamla idrottstränare och alla andra också för den delen. Det är konstigt när det kommer fram folk och säger att man är en av de "bästa personerna" från Ludvika, liksom som om jag inte försöker kväva Narcissus som lever inom mig varje dag sluta hälla tändvätska på mig. Jaja, det mesta jag sagt under denna vecka har nog varit skit, det har nog varit tankar och lidelser sett ur en 18 åring som behövt ventileras. Nu rullar vi precis ut från Grängesberg och om cirka sju timmar är jag åter i mitt Göteborg och förhoppningsvis blir jag normal igen (så normal som jag någonsin kan bli i alla fall)

A little death around the eyes

DÅ var dagen här, nyårsdagen. Dagen alla väntat på, chansen att starta om och göra om det vi gjorde fel förra året. Idag är dagen då alla ska göra listor över hur året har varit och sluta med det med orden "detta år har varit fantastiskt" eller nåt liknande. Personligen vet jag inte om detta år har varit bättre än något annat år, alla år är ungefär likadana. Året har innehållit glädjerus som velat få en att hjula runt Fakta, men insikten av att Fakta är nedlagt gör att hjulimpulsen dör lika snabbt som den kom. Året har även innehållit dagar där man velat lägga sig under täcket och försvinna, nog för att dessa dagar har varit förhållandevis få detta år, men de har absolut funnits där. Året har innehållit dagar som åren innehåller mest, det vill säga dagar då man inte reflekterar över dagarna. Men jämt när nyår börjar nalkas ska det skrivas listor om varför just detta år är så mycket bättre än alla andra vilket jag tycker är lite onyanserat. Jag tycker man måste kunna se längre än näsans räckvidd ibland. Ska man alltid sträva efter att varje år ska bli bättre? Hur vet man det i så fall? Finns det något måttstock för vad som är bättre än det andra? Skitsamma detta år har varit som alla andra år och nästa år hopppas jag blir ungefär likadant, för jag trivs ganska bra just nu även fast jag vet att allt kommer förändras en vacker dag, för parkbänken är aldrig långt borta. Och för att avsluta detta inlägg med största extravegans så använder jag mig av ett citat från världens bästa författare genom tiderna. “Most people are other people. Their thoughts are someone else's opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.” (fattar inte varför de komprimerar ihop hela texten, ser ut som en förskole-elev har skrivit detta)

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Sitter och går igenom gamla dokument inför nästa säsong. Vissa saker behöver uppdateras och vissa saker behöver plockas bort och ersättas med annat. Men jag hittade grundbulten i vad jag tror på och vad som enligt mitt synsätt utgör vikten för all lagidrott. "Även om min skrivmxsin är en gxmmxl modell så fungerxr den mycket brx, förutom gällxnde en txngent. Mxn kunde tro xtt den knxppxst borde märkx dennx endx txngent då de xndra txngenternx fungerxr som de skx. Det verkxr dock som om dennx endx txngent ur funktion förstör helx grejen. Du kxnske iblxnd säger till dig själv: "Jxjx, jxg är ju bxrx en spelxare i mängden. Ingen kommer xtt märkx om jxg inte gör mitt bästx." Men det kommer xtt görx skillnad,eftersom ett lxg behöver xllx spelxre på toppen xv sin xnsträngning och förmågx för xtt vxrx effektivt. Så nästx gång du tänker xtt du inte är betydelsefull eller viktig för lxget, kom ihåg min gxmlx skrivmxskin. Du är en nyckelspelxre!" Inatt börjar förberedelserna för säsong 2012. Ett år som kommer lägga stor grund till all fortsättning i min framtida karriär.

I know this room, I've walked this floor

För ett år sedan kring jul dog min pappas kusins man. I år dog min gammel farmor. Jag kunde inte närvara på begravningen och jag har inte träffat henne på många år. Men det är lite konstigt när människor dör. När jag var yngre så påstod jag alltid att döden inte skrämde mig och det gör den väl egentligen inte idag heller men det är konstigt att besöka ett hem där någon bott och levt när den aldrig mer existerar. Jag var med min far bort till ålderdomshemmet där hon hade spenderat de sista åren och det kändes konstigt. Jag vet att är man död så är man och svårare än så är det inte och det blir extra tydligt när man blivit så gammal som hon blev. I hennes hem fanns tidningsurklipp på vänner och släktingar från de senaste 92 åren, vänner och delvis släkt som lämnat jorden långt tidigare än vad hon gjorde. Det är skumt att gå in i ett hem där den sista minnesbäraren av andra människor upphör och samma öde väntar oss alla. En vacker dag kommer vi också sluta existera, det enda som kommer finnas kvar är våra gamla saker som bär på minnena av när vi vandrade runt här på jorden. Men i till slut kommer det sitta en pojke eller tjej, man eller kvinna som fått ärva saker vars minnen blivit utsuddade, vars historia inte är känd för pojken, tjejen, mannen eller kvinnan. Det är vad livet är, vad vi gör och vad vi har är slut så fort historien bakom oss tar slut, så livet kan existera längre än vad liv är. Jag har en tavla här som hängde hemma hos henne där det i hörnet står 1887, jag har ingen aning om vad tavlan betyder eller vad den har betytt för människorna som haft den i sin ägo, jag vet bara att det är det sista minnet jag har av min gammel farmor som blev 92 år. Vila i frid.

Utan mina andetag

Jag vet, jag är jättedålig på att blogga. Vi gör så här, om någon kommenterar någonting vad som helst så ska jag skriva om det. Jag skriver gärna om något ämne för det är vad jag är bäst på. För att tydliggöra, inga frågor, bara ämnen allt mellan allt och ingenting. Jag kommer troligtvis inte skriva någonting ifall ingen kommenterar så känn ingen press, skit bara i att kommentera så slipper ni det här patetiska försöket till blogg.

Söndag idag. Känner mig bara matt och fundersam över vart dagen tog vägen. Imorgon ska vi ha seminarium och jag är sjukt förberedd denna gången så det känns bra. När jag var yngre så blev jag alltid jättenervös inför sånna här saker, eller att stå och prata inför andra människor men det har på något vis helt släppt. Jag har alltid varit av inställningen att utmana mig själv när det kommer till saker jag är rädd för och det är jag glad för. Jag har ju trots allt stått och pratat på en scen inför över 200 personer i år och det tycker jag är rätt bra gjort av en person som många gånger fejkade sjukdomar för att slippa redovisa för klasskamrater när jag gick på högstadiet. Hur som helst så är detta en seg söndag som gått aningens för fort.

Det går en vind över vinden

Jaha, då var det fredag idag då. Ska snart bege mig hemifrån och ut i natten så som man gjort så många gånger förut. Måste förtydliga mitt senaste inlägg, för vem? För mig själv. Jag tycker Magnus Betner och Karl Pilkington är bra men inte lika bra som Holden så nu vet jag det.



Jaha, idag har jag varit produktiv som bara den. Skrivit klart en uppgift och läst ut en bok vilket är imponerande, jag är inne i ett riktigt studieflow just nu. Jaja, nu ska jag bege mig, trevlig fredag och helg.

I don't even know what I was running for - I guess I just felt like it

Försökte titta på film så här på kvällen. Jag mäktar verkligen inte med film, det är sjukt vad segt film är. Jag tror att film är gjord för att man ska kunna göra annat under tiden som man tittar, för det spelar liksom ingen roll om man hoppar över allting i mitten så kommer man fatta allt bara man sett början och slutet. Det finns få filmer som jag verkligen tycker om Star wars filmerna, Jurassic Park filmerna och givetvis Beck filmerna sen böjar det bli svårt. Jag kan alltid offra mig att titta på komedifilmer för de är meningen att det ska vara kasst. Det finns givetvis fler filmer som jag tycker är okej, men jag är verkligen inte en filmkille. Jag satt och fundera på hur det kan vara så här och kom på att det kanske har och göra med min absoluta favorit fiktiva person Holden Caulfield som inte heller är ett fan av film. Ni som inte läst catcher in the rye spring till biblioteket och låna denna, Holden Caulfield är nog troligtvis den ballaste person som aldrig funnits.

"If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth."


"What I was really hanging around for, I was trying to feel some kind of a good-by. I mean I've left schools and places I didn't even know I was leaving them. I hate that. I don't care if it's a sad good-by or a bad good-by, but when I leave a place I like to know I'm leaving it. If you don't, you feel even worse."


"Take most people, they're crazy about cars. They worry if they get a little scratch on them, and they're always talking about how many miles they get to a gallon, and if they get a brand-new car already they start thinking about trading it in for one that's even newer. I don't even like old cars. I mean they don't even interest me. I'd rather have a goddam horse. A horse is at least human, for God's sake."


"Anyway, I'm sort of glad they've got the atomic bomb invented. If there's ever another war, I'm going to sit right the hell on top of it. I'll volunteer for it, I swear to God I will."

I dessa dagar när folk hyllar cyniker som Karl Pilkington och Magnus Betner så borde folk verkligen sätta sig in i cynismens mästare och inse att dessa skulle knappt få agera hovnarr inför mästaren Holden Caulfield

Ja, nu var vi här igen. Jag ska bjuda på ett inlägg hade jag tänkt. Vad jag gör om dagarna är inte så intressant, eller så är det just vad det är och därför undviker jag att skriva om det, vem vet? Inte jag, i alla fall inte ikväll.
Det jag tänkte bjuda på är att mina reflektioner kring att det är december och att julen snart är här. Ni som känner mig sen länge tillbaka kanske har en uppfattning om att jag inte är julens största fan, och den uppfattningen måste jag i så fall klargöra som korrekt. Jag vet inte varför. En del påtalar om julens stress och att allt blir så hektiskt kring jul. Det är inte min anledning till varför jag inte tycker om jul, för jag gör verkligen ingenting speciellt kring jul, jag blir inte mer stressad och att gå runt och fundera över varför alla andra beter sig så konstigt gör jag ständigt ändå. Men det är ändå något med julen som gör att jag inte tycker om den. Eller det är hårt sagt, jag bryr mig inte. För mig skulle den 24 december kunna vara precis vilken dag som helst. "Ja, men tänk vad tråkigt att inte fira jul, när alla andra gör det". Jag har aldrig förstått mig på det där begreppet att saker skulle bli bättre eller sämre bara för att alla andra gör något. Jag vet att det där är en högskoletanke men saker och tankar har en förmåga att etsa sig kvar även om man blir äldre. Jag har alltid haft som mål att förstå mig själv och mina egna handlingar, vilket kanske gör att jag kan bli en aning narcissistisk stundtals, men det blir vi alla. Det jag försöker förbättra är att jag alltid haft en "vinna-förlora" mentalitet som inte är bra i vissa situationer och jag är väldigt duktig på att söka och bli en martyr. Jaha, hur kom jag in på det här när jag började skriva om julen? Jag vet inte men jag tror att det finns tankar inom alla oss som måste få komma ut, sätt ett ämne och testa. "Att lära känna sig själv är början på en livslång kärlek" som Oscar Wilde en gång så poetiskt sade. Jaja, jag ska väl avsluta det här inlägget hoppas det gav någon en liten tidsfördriv.





Ska säga upp mitt gymkort också

Snart är det jul och snart åker jag hem till Ludvika igen, eller snart och snart den 23 december bär det av. Har inte varit där sen i påskas, ska bli skoj och komma hem och träffa allt folk igen. Får se hur länge jag stannar, kan bli över jul och nyår, kan bli över jul. Den som lever får se.

I wanna live with the man in the moon

Fan vad kass jag har blivit på att blogga. Men jag sitter så sällan framför datorn nu för tiden och gör jag det så gör jag alltid något annat. Men det kanske kommer någon dag då blogginläggen är längre och bättre, tills dess får ni nöja er med detta eller bara sluta läsa.