Igår fick jag alltså äntligen se Soundtrack of our lives. Bandet som var min inkörningsport i musikvärlden tillsammans med Mando Diao. Det är med andra ord ett band som ligger rätt nära hjärtat. Ebbot bjöd upp till show men publiken bjöd på begravning. Publiken var så dålig att man nästan undrar varför de ställer upp och gör gratis-spelningar på det här sättet. Tror inte Ebbot var så nöjd för i ett mellansnack sade han nåt liknande att de nu kastar om i spellistan för att anpassa sig till publiken och så spelade de denna.
Sedan såg vi slutet på Daniel Adams Ray. Han frågade hur många som hade sett tsool tidigare idag, men eftersom hans publik mest består av hipsters så var det typ ingen. Han beklagade sig över det då han tyckte de är ett av världens bästa band. Publiken såg i alla fall ut att ha kul på hans spelning och då kan man få vara hipster eller vad som helst. Jag är för gammal för att bry mig, jag hade säkert haft jäkligt kul där inne i mitten för 4 år sen.
Kring 12 snåret tog jag en promenad hem och somnade snabbt till Filip och Fredriks podcast för att vakna 04.45. Älskar när jag inte kan sova. Sova är det bästa jag vet och nu är jag inne i en värdelös sömnperiod och när jag inte får sova så blir jag förstörd och gör knepiga saker. Men, men det brukar ju bara vara i ungefär en månad så here we go.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar