Håkan skanderar "Du säger att du är stark att du varit igenom det här förut". Jag tänker "ja, det har jag... tyvärr".
Det senaste året har jag varit väldigt upptagen. Jag har haft rätt många bollar i luften vilket har gjort att jag sluppit tänka så förbannat mycket. Jag hade på nåt sätt lyckats hittat tillbaka på en rätt väg. Allt kändes rätt behagligt och sen SMACK, på en regnig busshållplats så ramla allt tillbaka.
Alla människor bär på tunga väskor det är ingen skillnad på vilka vi är. Min väska är inte tyngre än din även om jag gärna skulle vilja påstå det. Ju äldre vi blir desto mer lyckas vi packa ner i dessa väskor. Jo, vi blir bättre på att packa, vi lyckas knaka ner det mesta i våra små väskor som vi går och kånkar runt på. Det tyngsta ligger längst ner precis som det ska enligt konstens alla regler. Eftersom vi är sådana skickliga packare så kan vi lyckas tränga ner dessa saker långt ner i väskorna och lägga det fjäderlätta högt upp. Men en vacker dag kan det komma någon som vänder upp och ner på din väska. En händelse, det behöver inte vara allvarligt, utan bara något som erinrar dig om vad som en gång var. Det jobbiga här är att vi måste börja om att packa och de fjäderlätta sakerna får vi börja leta efter igen, så att vi återigen kan trycka ner det där blytunga så långt ner i väskan det bara går.
Det här kan vara det mest personliga inlägg jag någonsin skrivit. De flesta kommer inte förstå ett ord av vad som står. Men så är det och så måste det få vara tillsvidare. Men en vacker dag så kanske jag skriver mindre kryptiskt, en vacker dag.
När du hänger mot repen
Lär dig ta slagen
Eller hoppa ut ur matchen
Jag är glad att jag är 10 år äldre, för nu behöver jag dig inte längre.
