Verkar som om jag var i form när jag var 20 år och legat orörlig efter min lilla Lisebergsolycka.
"Nu har jag en till sak att skriva om. Stod och väntade i regnet på att spårvagnen skulle komma med en massa andra människor. En tiggare kommer fram och frågar ifall någon hade en slant att skänka (hon gick givetvis till en och en på äkta tiggarmanér). Hur mycket jag än letade i min utslitna plånbok så hade jag bara 50 öre och det kändes bara elakt att ge henne den så jag var tvungen att säga sorry. Annars brukar jag om jag har några slantar över ge bort dem till tiggare, vad ska jag med de till liksom? Hur som helst så hör jag det absolut svenskaste någon kan säga eller göra. Det vill säga hur de ska intellektualisera sin egna tillkortakommanden. En kille stax över 25 år(?) vände sig till sin flickvän och säger "du vet man ska aldrig skänka pengar till tiggare, för de tillhör oftast en större liga som tjänar pengar på dom". Alltså hur dum i huvudet får man bli? Givetvis vet jag också att de flesta tiggarna tillhör en större liga som tjänar pengar på dom. Men ser ni felet i både det han sade och det jag skriver? OFTAST och DE FLESTA. Det handlar om 5-10 kr som man ger bort och om de hamnar hos en människa som verkligen behöver pengar eller hos en stor kriminell firma kanske inte spelar så stor roll egentligen, det är liksom 5-10 kr. Take a walk on the wild side om du tycker det är så farligt då eller säg som det är jag är snål eller jag har 10 kr men de ska jag köpa chips till mig själv och utan att behöva skämmas över det, för det är dina pengar och du gör precis vad du vill med dom. Men just det, ärlig det ska man aldrig vara inte ens mot sig själv. Men om man tror att man är empatisk bara för att man inte ger pengar till tiggare då är man banne mig the biggest douche in the universe."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar