I'm a hard luck child with my head in the ground (explicit)

Datumet var 2009-09-18, planen var att se Håkan Hellström live på Liseberg.

Det hela började med att jag klev upp ur min säng i rummet jag hade på studentkorridoren upp på Johanneberg. Masade mig upp till köket som låg två våningar upp från där jag hade rum. Stal säkert något ur någon annans kylfack för att jag inte hade orkat gå och handla någon frukost. Gick iväg till systembolaget för att handla alkohol till mig och Jocke. Det som inhandlades var en varsin "Husets vita" och några crocodile öl. Efter det här börjar jag laga mat, troligtvis stal jag något ur någon annans frysfack för att jag inte hade orkat gå och handla något. Lagade något snabbt och skynda mig ner i rummet och in i säkerheten från Hippien som bodde där (dryg tant som alltid pratade om bakterier och odlade grönsaker i fönstret). Minns en specifik händelse med Hippien som hade förslag att alla vi 12 som hade gemensamt kök skulle ha en dag i veckan där vi lagade mat till alla andra som härstammade från där vi kom ifrån. Minns att jag funderade på att lägga råa falukorvsskivor på en knäckemacka till alla men jag sket helt enkelt i allt som hade med det där att göra. Nu kom jag av mig här. Efter maten slöt jag upp med Jocke som hade varit i skolan och målet nu var att ta sig ut till frölunda torg för att hämta fribiljetter in till Liseberg. Sagt och gjort tror vi började dricka några öl på vägen ut bara för att ha något att göra. Efter det här ska vi åka hem till Alex som har förfest. På vägen dit blir jag så pinknödig att jag håller på bokstavligt talat på att kissa på mig, känns som jag ska dö och vi har bara kommit till Muiskvägens hållplats alltså nästan 50 minuters resande kvar. Så fort det spårvagnen svänger så håller blåsan på att spricka så jag tvingas hoppa av vid kungsportsplatsen och leta upp en toalett där. Smack boom pang, låst. Löser det ändå nere vid floden (bra att vara kille) rädd för att polisen ska komma men klarar mig. Sedan lyckas vi ta oss ut till Alex där även Bengt-Dennis och några av hans polare är samt Gabban. Minns att någon höll på att ramla ut från fönstret och att alla rökte inne men det är typ allt jag minns. Nästa minne jag har är när vi sitter på spårvagnen, Alex, Jocke, Dennis och hans polare tar vagnen längst fram och jag och Gabban tar vagnen längst bak. Nästa minne är att vi kommer till korsvägen kring 19.40 och Gabriel har spytt som en gnu i vagnen. Vi lyckas ta oss ut men Alex och company har försvunnit, de sket väl i oss konstaterade vi i vårt sinnesfulla tillstånd och således traskade vi över övergångsstället för att ställa oss i kön med de andra besökarna som ville se Håkan. Det är alltså här det händer, historiens klimax. Den där bisarra kissnödigheten som uppkom på vagnen från Frölunda torg infinner sig nu också och jag måste verkligen kissa, det känns som om någonting där innanför kroppen håller på att brista. Letar därför upp ett lämpligt ställe. Men kommer nog aldrig så långt för boom, krasch, pang, har jag snubblat och ramlat ner från ett stup. Måste ha varit borta ett tag för efter det här minns jag ingenting förrän jag står på korsvägen igen och har beslutat mig för att gå hem och lägga mig och skita i allt. På min väg hem hinner väl gå cirka 20 meter (som jag minns) så stoppas jag av en polis. "Jaha, du har varit i slagsmål ser jag", och jag typ stammar fram nej, jag har ramlat. "Okej, men du blöder rätt kraftigt i pannan är du säker på att du inte varit slagits?". Ja, jag är helt säker (vafan titta på mig, skulle ju få stryk av en myra har aldrig slagits i hela mitt liv) och nu vill jag bara gå hem. "Vart bor du då?" frågar polisen. På Johanneberg, Viktor Rydbergsgatan. "Okej hoppa in här så kör vi hem dig, är du med honom?" Då uppfattar jag att Gabban står bredvid och han svarar att han är det och får således åka med. När jag sätter mig i polisbilen så får jag prata med en annan polis det vill säga han som kör polisbilen och han säger att han inte kommer köra hem mig utan han kommer köra mig till Mölndalssjukhus så att de kan kolla upp såret i pannan som tydligen blöder rätt rejält. Väl framme i Mölndal får jag kliva ur polisbilen och ta mig in till receptionen själv, jag betalat de 300 kr som behöver betalas för att få hjälp och går och sätter mig för att vänta på min tur. Efter cirka 20 minuter så kommer det en läkare och säger att jag ska följa med. Jag försöker resa mig men det går inte, det är omöjligt. Det är som om jag har blivit lam. De kommer med en brits och frågar om jag kan ta mig upp på den men det kan jag inte. De kör iväg mig och röntgar mig för att typ en timme senare säga att jag har brutit lårbenshalsen och krossat armbågen i mitt fall. De vill få reda på hur det gick till men vad ska jag säga? Jag minns ju ingenting och är dessutom berusad så läkarna vill inte ens ge mig smärtstillande. Smsar min syster som tar sig ut till Mölndalssjukhus kring 00 tiden, vilket var skönt eftersom jag knappt fatta vad som hade hänt, dels en jäkla smäll i huvudet och sen berusad. Så det var en enorm lättnad. Fick åka in och duscha av mig och minns hur jag skrattade när sjuksystrarna frågade om jag kunde duscha själv? Hur fan skulle jag kunna det, chocktillstånd, skadad och inte mycket som stämde helt enkelt så nej, inte ens det kunde jag. De var i alla fall snälla och frågade om jag hade fått smärtstillande och jag svarade nej för de sa att jag var för berusad. Då svarade de att det sällan kom in personer som gjort sig illa på fyllan som verkade vara så lite berusade som jag och därför fick jag smärtstillande av de och det kändes rätt skönt att inte bara få anklagande blickar som skapade skyll dig själv tankar. Sedan efter tvättningen rullades jag in i ett rum där som jag delade med en annan, det sista batteriet på telefonen använde jag för att titta på Torsk på tallin sen somnade jag. När jag vaknade upp dagen efter så fick jag se ansiktet på han som jag delade rum med för första gången. Han berättade var jag var och att det inte var så mycket att oroa sig för att jag var i trygga händer. Bra tänkte jag. Han lånade ut lite böcker och så och var väldigt snäll. Han hade krockat med motorcykel mot en bil och brutit benet därför låg han där. Han sa att han hade haft tur i oturen och det var väl ungefär så jag också kände. Kring lunch så rullades vi ut till ett större väntrum där vi bodde med 4 andra killar. Alla jättetrevliga och pratsamma och de tog verkligen hand om mig för jag var ju yngst så det var snällt gjort. Minns efter operationerna och när jag tog mina första steg igen hur de applåderade. Det kändes fint, man blir varm av medmänsklighet trots att hjärtat är kallt. Hur som helst nu hoppar jag i berättelsen och har jag skrivit explicit då är det så det ska berättas. Det första dygnet kunde jag inte göra så mycket, mobilen hade dött och kunde ju inte precis kliva upp och gå. Tror det var andra dygnet så kom min syster med min dator och lite musik och grejer och då kändes livet inte så jävla hopplöst. Jag är oerhört tacksam för att hon och hennes man fanns där, annars hade jag nog kommit därifrån med en rejäl depression. Efter några dagar stillaliggande och värk och läkare som klämmer och känner så var det dags för operation. Rullas ner mot operationssalen där jag möts av en läkare. Han frågar "det var lårbenshalsen du hade brutit va?". Jag svarar "Ja, och armbågen". Det var det dummaste jag gjort. Han säger att jaha men då kan vi fixa båda på en gång ska bara ringa efter de bilderna. Bra tänker jag. Därefter får jag möta en narkosläkare som plockar fram hela arsenalet med sprutor och säger "du förstår får man en sån här spruta så brukar man vara bedövad i minst 24 timmar, det känns bra va?". Ja, visst kör bara har aldrig varit spruträdd, det kom jag över när jag fick 7 sprutor hos tandläkaren när jag var 13 år, ingen bet så hon ryckte ut tänderna utan bedövning. Det gjorde inte den här heller. Sedan rullades jag in till operationssalen där jag skulle sövas. Fick något av läkaren så att jag blev bra dåsig sedan fråga han "det där kändes bra va?". Jag nickade "bra, då får du en dos till" sedan slocknade jag. Vaknade x antal timmar senare och visste inte vart i helvete jag var, helt sjukt dåsig och med smärta smidd i mordors eldar eftersom bedövningssprutan inte verkade för fem öre, dessutom var jag hungrig som bara den för man får ju bara äta flytande föda ett dygn innan operation. Av någon anledning hade jag fått för mig att det ska finnas ett McDonalds på övervåningen så jag ropar dit han som övervakar oss som har blivit opererade och frågar om han inte kan gå och köpa ett par cheeseburgare till mig för jag håller på att dö av hunger. Han tittar mig rakt i ögonen och svarar "jo, visst kan jag göra det" sedan går han iväg till sin stol igen. Jag ligger hela tiden och undrar varför i helvete han inte går och köper mina burgare, vilken jäkla douchebag. Det dröjde ungefär en halvtimme innan jag förstod var jag var och att det inte låg något McDonalds på övervåningen. Somnar som en stock den dagen tror det var tisdagen. På onsdag träffar jag en armbågsspecialist som säger att han som opererade min armbåge inte skulle ha opererat och att han troligtvis har opererat fel, det går nämligen inte att pronera i armbågsleden och jag kan inte heller sträcka ut den helt. Därför ska det genomföras en till operation och försöka rätta till den förra läkarens misstag. Detta sker på torsdagen, men misslyckas. Rehb för armbågen tar 6-8 veckor men man kan redan konstatera att det kommer krävas ytterligare minst en operation till. Denna operation väntar jag fortfarande på antar att de har glömt bort mig och ärligt talat så gör det inte så mycket.
Jag brukar alltid säga när folk frågar mig när jag ska fixa armbågen att det ska ske någon gång i framtiden. För jag vet inte när det kommer ske och jag tycker om att se i spegeln resultatet av en tid som aldrig någonsin kommer inträffa igen, en pojke som sprang så långt bort från sig själv att han till slut dog. Jag lärde mig mycket från den tiden speciellt om medmänsklighet och hur det kan få andra att må. Kan jag bara ge lite av den medmänskligheten till någon annan så är inte denna skada någon olycka utan något helt annat. Det är vad min vänsterarm symboliserar för mig och det kan vara mer värdefullt än att kunna pronera 100% och kunna sträcka ut den 100% (de flesta tycker säkert jag är dum i huvudet nu och det är jag säkert också).

Egentligen skulle jag skriva det här imorgon för jag har egentligen inte tid just nu. Men det var någon som fick mig att bli påmind om det här imorse så varsågoda här är allt jag minns och kommer ihåg och kom ihåg att det här är två år sedan och det är ytterst lite som finns kvar av han som ramlade desto mer av han som sitter här. Jag hoppas att denna lilla berättelse kan ge er några skratt, för jag har skrattat många gånger åt det här.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på




Här en liten playlist för höst 2011.


Och slutligen det alla undrar. Nej, jag har inte fått en krona för det här och nej, jag vill inte ha en krona för det heller.