Nu, nu är denna helg över. Fredag match, lördag talangträning och idag har jag spelat fotbollsmatch. Ja, ni läste rätt. Jag knöt återigen på mig fotbollsskorna och ställde upp och spelade en b-lagsmatch för att rädda föreningen från att diskas. Jag har inte spelat fotboll på 5 år, det känns. Sitter här framför datorn med ont i hela kroppen. Men jag ska ta er tillbaka i tiden, till en tid då benen var hela och sommardagarna aldrig tycktes sluta.
En gång i tiden för säkert 10 år sedan (herregud vad gammal jag är) så spelade jag och brorsan fotboll varje dag. Vi började någon gång i mars så fort man såg de första grässtråna hemma på bakgården i Ludvika. Tjälen brukade vara kvar i marken, men vad gjorde det? Mammas och pappas hammock fick tjänstgöra som mål och så skickade man in lillebror i målet och så stod man där i timmar. Detta höll vi på med fram till och med september varje år. Man gjorde det för att det var det bästa som fanns, det fanns ingen tanke på att bli någon, ingen dröm om att bli näste Brolin. Vi visste nog inte ens vem det var, eller vi hade en plansch med Brolin, Dalin och Henke Larsson hemma där de gjorde reklam för OLW, men det var väl allt. Det här fortlöpte nog i alla fall fram tills jag var 15 år och då var hammocken alldeles för stor för min då 10 åriga bror att vara målvakt i så då satte man han på morsans pakethållare, stoppade bollen ner i en utsliten brynäsväska och vattenflaskor i cykelkorgen, ner till Stensveden Ludvikas egna camp nou. På sommrarna spelade man tills man inte såg bollen längre, sen tog man sitt och åkte hem och sov. Men det var nog här någon gång min motivation började sina. Det var här någon gång jag fick uppfattningen om att fotbollen faktiskt kunde ta mig någonstans. Därför tränade jag som en dåre när jag var 15 år. Tränade minst 8 gånger i veckan samt att jag varje dag stod nere i vår källare och trixade. Men det var också här någonstans mina ljumskproblem började eskalera. Fick göra några matcher i det "fantastiska" distrikslaget och var uppe och tränade med A-laget som då låg i division 3. Men där var det sån konstig stämning, dels var jag 160 cm lång och vägde typ 55 kg och det kändes som om alla var ute efter att skada mig så jag minns att jag ville slänga mina fotbollsskor och aldrig mer spela igen. Tänk er själva att göra det ni verkligen älskar och får uppfattningen om att 15 "vuxna män" vill förstöra för dig. Jag fattade ju inte att man som liten pojke inte fick komma upp och dominera. Minns första träningen jag gjorde då tunnlade jag deras ordinarie mittback och lade in ett enkelt skott bakom målvakten. Nästa träning lekte jag bort deras firade målskytt så att han jagade ikapp mig och kapade mig bakifrån och tränaren stod bara och log. Jag hatar den jargongen som finns inom vissa idrottslag, jäkla nollor.
När jag var 17 år hade jag dragit på mig sånna ljumskproblem att efter en match så kunde jag inte gå uppför trappor ens och det var väl där någon gång jag beslutade mig för att det är dags att lägga av. Jag slutade nästan helt men suget var för stort och när jag var 18 år gjorde jag ett sista försök till en comeback men ljumskarna satte återigen stopp. Efter det här slutade jag helt, ville inte veta av fotboll och varken kollade eller brydde mig i sporten i 3 år, sen kom jag tillbaka fast denna gång i en tränarroll och ni kan inte ana vilken stor hatkärlek jag känner varje gång jag ser den där bollen.
Nu sitter jag här och har ont i hela kroppen efter en match. Det har ju som sagt hänt en del sen man lade sina fotbollsskor på hyllan. Man började dricka alkohol, äta för mycket skräpmat, dricka för mycket läsk, brutit två ben i kroppen och dessutom har inte mina ljumskproblem försvunnit under tiden så nu har jag lite problem med att gå. Men jag tror definitivt det här var min sista fotbollsmatch som spelare (tack och lov)
Imorgon har jag examinationsseminarium och sen gör jag min första dag som idrottslärare, ska bli riktigt kul att börja. Ska få alla barns ögon att glittra likt solen en tidig aprilmorgon och få eldar att brinna likt majbrasor, man ska alltid ha den inställningen när man jobbar med människor oavsett ålder. Jag vet det låter flummigt men ibland så måste man våga tillåta sig att verka flummig. Sen är det match på kvällen så nog har jag att pyssla med imorgon också. Men efter denna vecka lugnar det ned sig och på fredag är det slut på Ledarskap 3 kursen, gött mos som Sven-Bertil Taube hade sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar